När vi var uppe i Cairns låg vi ofta och solbakade vid lagunen. Dagen då Rebecca skulle skydiva åkte jag och Therese in till stan för en heldag där. Strålande solsken. 35 grader i luften. 20 grader i vattnet. Alldeles, alldeles underbart helt enkelt.

När vi satt i lagunen och njöt av livet och den underbara tillvaron såg vi två yngre män som glodde på oss samtidigt som dem simmade allt närmare. Inte ens diskret. Vi glodde tillbaka och männen vek av lite snett åt vänster för att sedan sätta sig på avsatsen två meter ifrån oss. Vi tyckte såklart att dem var skumma så vi flyttade en bit åt höger.

Efter en stund kommer en utav männen fram till oss och säger något som måste vara världshistoriens sämsta raggningsreplik;

- Heeeeey girls
- Hi
- I'm homeless. Til monday.
- Sorry what?
- I'm homeless. Til monday.
- Okeeey...

Aningen ställda och ovetande om vad vi skulle svara på en sådan knäpp kommentar så simmade vi iväg och började stå på händer. Bara för att undvika en ännu mer pinsam konversation genom att få det att se viktigare ut liksom. Som vi var tvugna att försöka slå ett osatt världsrekord just då. Medan vi höll på med det orelevanta såg vi hur mannen följde lagunkanten till nästa tjejpar som satt där. Han måste ha sagt samma sak till dem med tanke på att dem också simmade iväg. Och så höll han på till det bara var han själv kvar i bassängen. Fast eller? Vi höll ögonen på honom i alla fall, för att försäkra oss om att han inte såg vart våra saker låg när vi skulle upp och sola.

Under samma stund träffade vi två svenska killar från Luleå som var jättetrevliga. Aningen skumma också. En av dem bar syklop och kunde bara dyka ner i vattnet mitt under en konversation. Dessutom visste ingen av dem vad barriärerrevet var.

På kvällen gick vi ut. Det var minsann den bästa utekvällen i hela mitt liv! Vi hade fått en massa rabatter och gratis inträde från partybussen vi åkte med på Australia day.

På den första krogen träffar vi två jättesnygga australienska killar. Militärer var dem också. Jag blev störtkär på den halvtimmen vi satt och pratade. Så himla söta. Men dem var tvugna att gå sin väg och jag såg hur mina framtida kärleksplaner gick i kras. Joke. På andra krogen fick man dansa på matbordet. Något som aldrig skulle förmå mig att göra hemma. Jag skulle inte ens få. Men det var verkligen skitkul. Tredje krogen hette Gilligans. Där var vi dock inte så länge men utnyttjade åtminstone drinkrabatterna. På hemvägen från Gilligans kände vi hur någon följde efter oss. Det var en engelsman, vän till Harry Potter. Han berättade att han inte kunde hitta till sitt hostel, så vi hjälpte honom genom att gå in på en mac och fråga. Han vingla hem till sitt och vi drog oss tillbaka till vårt. The End.

Jag har kommit på ett sätt att ge både er och mig själv tidsfördriv för att få tiden att gå lite fortare nu när jag har så tråkigt i regniga Sydney.

Då och då tänkte jag blogga om lite roliga och annorlunda händelser som jag har varit med om på min resa här. Det kan bli kul. Då kör vi.

När vi var i Byron Bay fick vi för oss att gå upp till fyren på kvällstid, lyckligt ovetande om den långa och branta distansen som väntade. Vi hann inte gå så långt innan det började spöregna. Lyckligtvis befann vi oss vid ett parkområde och hittade åtminstone tak över huvudet. I väntan på att regnet skulle avta dansade vi regndanser och tog fula bilder på oss själva.

Efter en timmes väntan började det bli väldigt kallt så vi beslöt oss för att springa rakt igenom ovädret tillbaka till hostlet och hoppas på att inte bli allt för blöta. Vi sprang förbi flera personen som även dom hade gömt sig för skyfallet. Dom konstaterade att det regnade ute och att vi skulle ta skydd hos dem. Vi sprang vidare.

När vi hade kommit så långt som in till stan gav vi upp med springandet. Vi var genomblöta ändå. Vi fann oss omringade utav vatten då vägarna hade blivit översvämmade. Det strömmade till och med upp från brunnen likt en vulkan. Det fanns ingen annan utväg än att gå rakt igenom vattenmassorna som var i knähöjd.

Plötsligt hör vi en röst som ropar. Det är en engelsman iklädd i en svart soppåse som springer rakt mot oss. Aningen full kan jag väl tillägga också. Han säger att det är för farligt för oss att gå där, att vi kan drunkna och dö eller fasta i den fasansfulla brunnen. Han erbjuder sig sedan att vi båda ska hoppa upp på hans rygg så han kan ta oss till säkerhet. Jag avböjer erbjudandet då stackarN förmodligen skulle drunkna själv om jag hoppade upp där. Jag fortsatte att vada medan Rebecca tog emot erbjudandet med glädje. Vi kom till torra land, inte så torra dock. Engelsmannen gav en kram och kyss på kinden innan hann försvann tillbaka in i mörkret (krogen)snabbare än blixten. Min hjälte.

Bilden som skulle ha hamnat på förra inlägget. Äckelapp.

För första gången någonsin regnade det när vi skulle gå till jobbet imorse. Ja, jag blev häpen. Näst intill lite chockad faktiskt. Jag råkade liksom slänga min första och enda regnjacka när jag var uppe i Cairns då jag hade tappat förtroendet på fallande vattendroppar helt. Den hade dessutom förföljt mig sedan barnsben med 170 i barnstorlek och var inte ens vattentät längre. Jag känner att jag undviker regnet så mycket ändå. Jag behöver minsann inget plagg som gör det åt mig.

Vädret ser likadant ut den kommande veckan. Vi är tillbaka till den tristess vi utsattes för halvvägs på östkusten. Som grädde på tårtan fick vi ledigt imorgon också så det är vad jag kommer att titta på hela dagen. Säg inte att ni har det sämre i kalla Sverige. För det har ni inte.
Fula äckelstorstad.

Jag sitter och försöker lista ut om 3 veckor är en lång tid. Det känns så, även fast jag vet att det kommer gå fort. Om 3 veckor från denna stund sitter jag på planet mellan Hong Kong och London. Förmodligen halvvägs. Övergiven och alldeles ensam. Pfft. Lyckligast på hela jorden kan jag väl tillägga också.

Tekniskt sätt är det första gången jag flyger helt själv. Jag älskar att flyga även fast jag fortfarande inte kan greppa hur tonvis med materia kan sväva i luften bara sådär. Nej, själva flyget har jag inga problem med. Längtar snarare. Speciellt till det filmmaraton jag kommer att ha när det nu finns tillgång till inbyggda tv-skärmar i varje säte. Med hundratals filmer och serier att välja mellan. Dagens teknologi alltså.

Mellanlandningarna får jag panik av att tänka på. Speciellt i Hong Kong. Jag ser mig själv stå där i ett gråtande paniksammanbrott för rädd för att fråga någon i tron om att bli mördad om jag gör det. Jag intalar mig själv att jag kommer att klara av det ändå (borde inte uppmuntra mig med falska förhoppningar). Jag kommer förmodligen att följa efter någon som ser ut att åka till Sverige vilket säkerligen kommer ge mig slutdestinationen Afrika.

Vi säger såhär. Om jag på något mirakulöst sätt lyckas ta mig till Arlanda den 24:e april kan jag väl få ett pris? En medalj kanske som bevittnar att jag har klarat av det helt själv? Stående ovationer. Lite blommor också. En chokladask. Ballonger. En kör. Hejarklack. Publik. Speaker. Inget överdrivet bara.