Konversationerna på bageriet består numera av min hemresa och turen ut till Uluru. Båda är samtalsämnen som jag älskar att ta upp tills jag får höra "Hur känns det att lämna ett sånt underbart land som Australien då?". Jag tror jag får veta det när jag står på flygplatsen. Antingen är jag exalterad eller så kommer jag känna ånger. Förmodligen blandat. Det här har ju ändå varit mitt hem de senaste halvåret. Jag har haft mitt livs bästa jobb här. Några av mina bästa stunder här. Mina sämsta också för att inte få det att låta som värsta paradiset. Men det har det varit. Ett riktigt paradis alltså. Mitt paradis. Mitt andra hem.

Det finns en äldre man vid namn Harry som jobbar på bageriet. Vis är han också. Som babianen i lejonkungen. Eller som han...Dumbledore. Han har sätt hela världen och vet mer om Sverige än jag själv. Det är lite pinsamt. Han har även berättat om allt som vi kommer att få se och göra nu när vi ska ut till Australiens hjärta.

I turen ingår en walkabout i kings canyon som jag inte riktigt kan förklara vad det är än (i pappret står det att vi ska gå upp till 5 timmar om dagen. I 30 graders värme, och inte ha tillgång till dusch under dessa 3 dagar. WOOP. WOOP). Det är tydligen en massa berg och sand och vatten. Av Harrys armrörelse att dömma ska vi vandra upp på ett berg som har en lutning på 85 grader. Uppe på detta berg ska det inte finnas mer än en telefon att ringa med för dem som har drabbats av hjärtattack på vägen. Det känns helt....okej. Han berättade dessutom att stjärnhimlen är så klar att det lyser lila om den, att Ayers Rock skiftar färg vid solnedgång och att sanden är mörkröd. Längtar så in i norden!