Jag har kommit på ett sätt att ge både er och mig själv tidsfördriv för att få tiden att gå lite fortare nu när jag har så tråkigt i regniga Sydney.

Då och då tänkte jag blogga om lite roliga och annorlunda händelser som jag har varit med om på min resa här. Det kan bli kul. Då kör vi.

När vi var i Byron Bay fick vi för oss att gå upp till fyren på kvällstid, lyckligt ovetande om den långa och branta distansen som väntade. Vi hann inte gå så långt innan det började spöregna. Lyckligtvis befann vi oss vid ett parkområde och hittade åtminstone tak över huvudet. I väntan på att regnet skulle avta dansade vi regndanser och tog fula bilder på oss själva.

Efter en timmes väntan började det bli väldigt kallt så vi beslöt oss för att springa rakt igenom ovädret tillbaka till hostlet och hoppas på att inte bli allt för blöta. Vi sprang förbi flera personen som även dom hade gömt sig för skyfallet. Dom konstaterade att det regnade ute och att vi skulle ta skydd hos dem. Vi sprang vidare.

När vi hade kommit så långt som in till stan gav vi upp med springandet. Vi var genomblöta ändå. Vi fann oss omringade utav vatten då vägarna hade blivit översvämmade. Det strömmade till och med upp från brunnen likt en vulkan. Det fanns ingen annan utväg än att gå rakt igenom vattenmassorna som var i knähöjd.

Plötsligt hör vi en röst som ropar. Det är en engelsman iklädd i en svart soppåse som springer rakt mot oss. Aningen full kan jag väl tillägga också. Han säger att det är för farligt för oss att gå där, att vi kan drunkna och dö eller fasta i den fasansfulla brunnen. Han erbjuder sig sedan att vi båda ska hoppa upp på hans rygg så han kan ta oss till säkerhet. Jag avböjer erbjudandet då stackarN förmodligen skulle drunkna själv om jag hoppade upp där. Jag fortsatte att vada medan Rebecca tog emot erbjudandet med glädje. Vi kom till torra land, inte så torra dock. Engelsmannen gav en kram och kyss på kinden innan hann försvann tillbaka in i mörkret (krogen)snabbare än blixten. Min hjälte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...