Jag skulle vilja skicka iväg en liten hälsning till Erika som fyller år idag! Varde en "pinsam" video!

I onsdags eftermiddag befann jag mig på en militäranläggning i Halmstad efter cirka 6 timmars bilkörning. Solen stod högt på himlen och inte ett enda moln syntes till. Efter en sightseeing genom campingen och de välkända bajamajorna begav vi oss iväg till centrum för att titta på eliten som skulle springa sprinten. De flesta höll sig i skuggan medan jag njöt över att få vistas i solskenet. 

Dagen efter var det dags för första etappen på 2-dagars och jag kände mig taggad över att få komma ut i skogen och orientera igen! De första kontrollerna gick ganska bra, men sen tappade jag bort mig och missade min näst sista kontroll med cirka 10 minuter. Terrängen var inge vidare fin heller och jag höll på att dö utav värmeslag.

Etapp 2 gick mycket bättre även fast det var svårare. Jag bestämde mig redan vid start för att ta det lugnt och springa rätt istället för att stressa och springa fel. Jag slutade som 50 av cirka 100 tävlande. Det har aldrig gått så bra för mig i halland och jag är jättenöjd över min prestation och min placering som måste ha varit den bästa jag någonsin haft på o-ringen.

På kvällen åkte vi på en liten mini roadtrip in till stan där vi åt mat innan vi fortsatte till tylösand för ett litet kvällsdopp. När vi kom tillbaka till campingen hade den invaderats utav flera hundratals orienterare som skulle på 6:e. Medans musik spelades så högt att basen skapade jordbävning och tinitus, gick vi andra ner till ett disktält helt forever alone och pratade om allt och inget hela natten.

Sitter just nu i ett förtält på o-ringen campingen och njuter av livet. Det har varit stekarväder hela dagen och jag har för en gångs skull fått lite bränna. Dagens orienteringstävling gick enligt förväntningar; inte så bra. Men jag har alltid haft otur i hallandsskogarna, så varför bryta den trenden?

Imorgon skulle jag vilja vara med på 6:e etappen men med tanke på att jag måste skjussa hem min bror tidigt på lördag morgon och dessutom försöker spara så mycket pengar som möjligt till Australien så får jag stå över den här gången också... Nästa år då jävlar! Boden 2013 all in!

Har legat för länge på latsidan känner jag. Huset måste städas, väskan måste packas, bilen måste kontrolleras och jag har inte ens börjat. Åker ju till Halmstad imorgon bitti och springer de 2 sista etapperna av O-ringen. Ser fram emot att komma ner till solen och värmen igen och slippa vad vi nu ska kalla det här svealandsvädret.

Halmstad:

Igår när jag var hos mormor och morfar på årets traditionella "kebabafton" tillsammans med mina kusiner, fick jag höra att mitt hår var väldigt fult, torrt, frissigt och att jag absolut inte kunde ha det så längre. Kände kärleken flöda. Jag hatar när människor konstaterar saker som jag själv är medveten om men som jag undviker att se som så allvarligt. För min mormor var det minsann allvarligt, och de följande två timmarna bestod utav ytterligare klagomål och tips om nya frisyrer och effektiva hårinpackningar.

Efter att ha blivit konfronterad sänktes självförtroendet ännu ett snäpp och jag går numera runt med huckle på huvudet. Sätter på en dyster låt vars text verkligen stämmer in på mitt meningslösa liv, och gråter en skvätt över situationen.

Nu är det bekräftat. No turning back. Jag kände mig lite nervös och ängslig när jag öppnade mailet och såg den färdigställda resan. Ni vet känslan man får när man gör någonting olagligt, kanske inte fullt så allvarligt, men som ändå slutar att man blir utskälld? Ungefär den känslan. Jag valde att göra den här resan helt själv, utan att överlägga med någon och därför känns det som jag egentligen inte får. Det är ju ändå en ganska stor grej jag ger mig in på. Sen kan man diskutera om jag klarar av att sitta på ett flygplan i två dagar...

Hemresan är även den färdigställd!

Den omnämnda släkträffen bestod förvånandsvärt utav samtalsämnet Australien och det faktum att jag verkligen ska åka dit. Det råder tvivel från alla håll och kanter och jag börjar tröttna på stödet som jag inte tycks få från någon i min familj eller släkt. Alltid standardfrågorna "Hur ska du klara av resan dit?" eller "Hur ska du försörja dig?" eller "Hur ska du hitta jobb?" eller "Vart ska du bo?" eller "Tänk om du blir uppäten av en haj, vad gör du då?" eller "Du vet att det finns över 100 sorters giftiga ormar där va? Och spindlar. Vad gör du om du blir biten?". Inget "Men Gud vad kul att du ska åka till Australien i ett halvår och upptäcka hela kontinenten på egen hand! Det skulle vi aldrig ha vågat! Vi är så stolta över dig!". Jag får liksom skapa all den där positiva uppmuntran och känslan på egen hand, och det går ju inte särskillt bra när jag ständigt påminns och trycks ner av allt som är negativt.

Men så här är det. Jag kommer åka, jag kommer vara jättenervös, jag kommer göra bort mig, MEN jag kommer klara av det! Och när jag har gjort det kommer jag vara så jävla stolt över mig själv och få ett fantastiskt minne och för att inte tala om erfarenhet som varar resten av livet. Förstå vilka roliga historier jag kommer dra för mina barnbarn i framtiden. Om jag inte blir uppäten av en haj förstås...

Sitter just nu på jobbet och bloggar med hjälp av bloggplatsens nya, fyndiga app. Vi har precis haft världens mest kaotiska rush. Och jag har, för mesta dels, sprungit runt som en panikslagen hare och gjort kaos med alla våffeljärn och bakverk. Men vi klarade av det till slut. Annars är det sista dagen med mina duktiga sommarjobbare och det har vi avslutat med att äta hämtmat på chili nam nam. So duh good!

Ikväll ska jag åka förbi mormor och morfar och hälsa på mina kära kusiner som har kommit hit enda från Luxemburg. Så det ska bli riktigt trevligt!

Nu ska jag återgå till att göra ingenting. HERRAAAA.