Imorgon ska jag, tillsammans med Erika trotsa ledigheten och bege oss upp till Culinaren för att finslipa lite på det sista inför tävlingen i Holland om snart en vecka. Jag vet att jag har tjatat mycket om hur negativ aura det är på Culinaren, och att jag helst inte vill vistas där överhuvudtaget, men imorgon är det bara jag och Erika där samt 2 lärare, så det blir nog lite kul ändå.

På tisdag kommer min kära, efterlängtade Norbergsvän Martina hit och hälsar på! Det var några månader sen sist, så det blir riktigt kul. Vi ska ta oss en liten shoppingrunda, en fika med massa tjejsnack, och eventuellt överraska ytterligare vänner som man inte har träffat på ett tag.

På onsdag ska jag och Erika köra igång med en ny pralinsats och ladda upp inför öppet hus om tre veckor! Vi ska nog vara lite mer förberedda den här gången och inte stå och doppa praliner fram till 2 på natten. Man vill ju hinna med lite Mariokart också...

Nu till en låt som jag har lyssnat på 58 gånger idag.

Bästa klassen någonsin <3

Har hamnat i en sådan djup depression att jag sitter och kollar på julfilmer för att komma på bättre tankar. Vad hände med hakuna matata liksom?

Jag minns den där gången jag stod mitt ute i skogen, 2 timmar efter start, ovetande om vart jag var och gråtandes efter mamma. Den där gången det tog mig 30 minuter att hitta en kontroll som, för en normal orienterare, skulle ta 2 minuter. Den där gången det blixtrade, åskade och regnade som värst när jag stod på en höjd helt ensam och rädd. De där gångerna jag likt förbannad kom i mål lovande om att sluta den där helvetes, jävla sporten.

Det står 15 pokaler, 18 medaljer och 22 planketter på min hylla. Jag har haft några bra stunder också.

Jag orienterar inte mycket längre. Men de fåtal gånger jag kommer ut känns det som det är det roligaste som finns, även om jag bara bommar och springer fel.

Jag älskar verkligen sporten ändå.

Genom tidens orienteringsbilder. Mamma sa att jag alltid var glad som en solstråle när jag kom på upploppet. Det gick alltså dåligt på samtliga tävlingar.

Mamma kom hem och överraskade mig med en sådan där teknologiskt mackapär som jag hatade igår. Vi ignorerar det nu. I LOVE YOU.  

Jag hatar dagens teknologi. Jag hatar att små 9-åriga fjortisungar springer runt med sina Iphones 5 och diskuterar appar. Jag hatar att skolorna investerar datorer till eleverna som kommer att lära sig en tangentbordsteknik och döda ut handskriften. Jag hatar att alla städer ser ut som äckliga industriområden med fula byggnader och tjocka lager av osynlig rök. Jag hatar att Facebook uppdateras med en rad olika, onödiga applikationer, och ignorerar o-gilla-knappen som alla tycks längta efter. Jag hatar allt teknologiskt skit som har utveklats inom de senaste 15 åren. Jag hatar revolutionen.

Jag vill ha den där tegelstenen till mobil som inte gick sönder av ett fall på 1 meter, som inte behövde laddas på en hel månad, där snake var det populära spelet. Jag vill ha den där klumpen till tv som tog upp halva rummet, som hade en sån där brusig, halvdålig kvalitet och där myrornas krig var favoritpogrammet. 

Jag är nog den ända i min ålder som är 65 år i sinnet, men vafan.

Vad hände med stenåldern liksom?

Igår var som sagt jag och Erika på chokladfestivalen i Stockholm och hade hur kul som helst! Eller ja, om man bortser från de faktum att vi blev kallade för jävla puckon då vi korsade en cyckelbana, fick en utskällning för att använt blixt till en korttagning och blev jagade av australienska, snygga killar som vi, efter närmare eftertanke, kanske inte skulle ha ignorerat då de bara verkade sociala, sångglada, fulla, trevliga och sa jag snygga? och inte var ute efter att våldta.

Vi stötte även på ett par kändisar, varav en som jag råkade "Knuffa" till. Josefin Crafoord och en TV-programledare vars namn jag inte orkar leta upp. Det var lite coolt sådär.

Bilder orkar jag inte lägga upp då jag både har gjort det på facebook och hemsidan, så om ni vill se mera från chokladfestivalen är det bara att kika in här.

OMG. Jag dör.