Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar jag.

Så vad har jag haft för mig under tiden?

Förra vintern tillägnade jag uppe i kalla Norrland på ICEHOTEL och jobbade som kallskänka. Både Impulsivt och spännande. Något som blev till en engångsföreteelse dock, även om jag var sugen på att åka tillbaka ett tag där...Men nej...För mycket av det goda liksom

Det var skönt att komma hem igen utan att behöva se landskap täckta utav snö...Fick njuta av min ledighet (arbetslöshet) ett tag där innan jag fick erbjudande att jobba tillsamans med min bästa vän på H*****. Något som lät som en dröm och som skapade visioner av världserövring. Jag provade på det i 3 dagar tills jag insåg att jag bara skulle bli lurad på en massa tid och pengar, och om jag hade rätt. Har fortfarande inte fått pengar för de tre dagarna jag jobbade där...

Istället fick jag erbjudande att jobba nere i Kungshamn på Feldt's brygga vilket jag tacka ja till direkt. Vem älskar inte Västkusten liksom? Jag fick jobba som kock vilket jag aldrig har gjort men jag lärde mig snabbt och skaffade mig otroligt mycket erfarenhet! För att inte tala om alla fantastiska människor jag träffade där. Det var ett jobb som gav mycket press dock och jag var nära på att säga upp mig ett antal gånger, men jag stod ut in i det sista!

Så nu är jag hemma igen. Bestämde mig ganska fort att det får vara nog på äventyr ett tag...Har äntligen skaffat en lägenhet och flyttat hemifrån. Jobbar i Kungsör, och försöker bygga upp ett äkta Svensson liv. Det går bra än så länge...Funderar på att skaffa katt också.

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med vad som helst i media så därför har jag tagit ett avstånd från att skriva. Men det struntar jag i nu.

Igår var jag ledig och då beslöt jag mig för att göra ett pepparkakshus för att liva upp den trista tillvaron vi lever i. Jag fick hjälp av mina roomies och vi började koka knäck och pynta om hela huset till vacker julmusik. Det var jättemysigt!

Idag är dagen då hela hotellet öppnas och fylls med gäster. Det är även dagen då jag stiger in i köket och ska laga upp mat för 124 pers. Det dubbla till och med då jag ansvarar för både förrätt och dessert. Helt själv. Snacka om att Jag är ganska nervös!

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den.

Bussturen från Kiruna fram till Jukkasjärvi tog sedan 20 minuter. När jag väl kom fram fick jag mig en rundtur av restaurangen, hälsa på chefer och personal, fylla i lite pappersarbete och annat trams. Jag fick veta att jag och en till tjej ska vara på "konditorisidan" och arbeta tillsammans och jag ska få ansvara för den "kreativa" delen, precis vad jag verkligen vill göra så det blir nog jättekul!

Efter rundturen i restaurangen fick jag följa med och se lite av Jukkas innan det var dags ett bege sig mot mitt hem de framtida fyra månaderna, även kallad Vita huset. Jag blev tilldelad ett rum med en jättetrevlig tjej från Skåne som dessutom är lika gammal som mig! Det är vi två och 6(?) Killar...eller män som bor i det här huset. Sköna människor.

Efter ett försök till att packa upp resväskan - vilket jag inte alls lyckades göra - blev vi bjudna på köpt pytt i panna och öl, något som det för övrigt dricks mycket av med tanke på de 60-tals tomma ölflaskor som stod på diskbänken när jag kom hit.

På kvällskvisten gick vi till restaurangen för att träffa alla kockar och prata lite. Vi är 18 kockar. Fyra av oss är 20 år, resten äldre. 3 har jobbat här i flera år så alla övriga 15 pers är nya. Det finns en kock som bara pratar spanska så han blir det mest teckenspråk med. Ett väldigt blandat gäng kan man säga men ett roligt ett!

På hemvägen gick vi förbi ishotellet för en liten sneak peak för att sedan gå ut på torneälv och se på något som skulle kunna vara en början till ett norrsken, men för mig såg det bara ut som vita moln. Så, så var det med det.

Jag vet inte så mycket om hur veckan ser ut, men det verkar som att jag inte börjar jobba förrän nästa vecka, så det visar sig väl vad jag ska tills dess. På lördag blir det iaf personalfest för all personal, vilket är runt 250 pers så WOOP WOOP.

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden.

Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker hela tiden som jag absolut inte kunde lämna hemma så nu hoppas jag att jag har fått med allt. Men med tanke på hur mycket packning jag har och hur mycket allt väger så tror jag nog det.

Min största oro är att jag inte får plats med all min packning i sovkupen men det är väl bara att mosa...sedan är det raka vägen upp till ett nytt jobb och nya vänner!

Mot oändligheten och vidare!

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt och letade efter potentiella inspelningsplatser för att kunna göra en slutgiltlig film av det hela. Med en färdig låt som ständigt spelades runt i huvudet växte inspirationen och kreativiteten ännu mer och jag kunde inte annat än bryta, ta om, spela in och göra varje scen från minst sju olika vinklar innan jag var nöjd.

Sen var det bara att åka hem. Producera och redigera fjaskot.

Igår fick jag hem min GoPro som jag hade beställt. Jag blev så uppspelt att jag var tvungen att prova den direkt och därför gav jag mig ut på ett kort träningspass. Det råder inga tvivel om att den här kameran kommer att vara min bästa vän på alla äventyr jag åker ut på.

Nu kan jag för en gångs skull ta lite långledigt utan att känna dåligt samvete över att ha det.  Eleverna går nämligen på höstlov denna vecka och det blir därmed inget vikariat för min del. Det ska såklart bli jätteskönt. Dels för att inte behöva hålla trim på ett helt gäng ungdommar som tycker om att kasta pappersflygplan, skrika, inte lyssna, dansa till The Fox och spela spel som i sin tur ger mig huvudvärk vilket är ett ytterst sällsynt fenomen för min del. Dels för att slippa höra att min ålder är i det dubbla i deras ögon. De små liven...Imorgon kommer dessutom mina kusiner från Luxemburg tillbaka igen och kommer att stanna här tills på torsdag så det ska bli kul att spendera lite kvalitetstid med dem!

Om en månad åker jag upp till Kiruna. Jag önskar verkligen att jag kunde längta och hatar mig själv lite för att jag inte gör det. Men det faktum att jag inte kommer att fira jul i år igen gör mig otroligt deprimerad. Sedan kan det ju komma sig att det är värsta drömjobbet jag får med värsta bästa arbetskamraterna och den mest otroliga upplevelsen man kan drömma om som i sin tur gör att det blir en underbar jul. För att inte tala om att jag inte kommer att bo så långt bort från nordpolen och jultomtens verkstad. Jag kan åka skoter, släde, skidor, snowboard, se norrsken, uppleva mörker 24 timmar om dygnet, jobba i ett ishotell. Vad mer kan man begära?

Det känns som att jag ska åka utomlands igen. Tågresan tar lika lång tid som flygresan till Australien tog. Så det blir nästan samma sak. Jag hamnar på andra sidan jordklotet igen och kommer inte hem förrän om fem månader. Jag önskar, hoppas och ber att jag kommer få det så jäkla bra så jag inte ens känner ett behov av att komma hem. Jag kanske stannar för alltid. YOLO.

Sitter här och är helt mörbultad efter ett intensivt styrketräningspass med Hägersta GF. Kul att det dök upp så många dock, trots att själva träningen inte var mer än jobbig.

Idag har jag varit på bio med alla sjuor från Scheele. Vi såg Sune i Grekland vilket kunde ha varit en bra film om de riktiga skådespelarna från familjen Andersson hade spelat den. Jag vet inte hur det är med er men själv tycker jag att en film totalförstörs om den görs om med andra skådespelare än vad det ska vara. Då kan de lika gärna strunta i att göra den eller helt enkelt bara ge den en annan titel.

Jag fick dessutom hoppa in på en bildlektion med en klass 6:or som hade haft idrott innan. Tack och lov. De var ganska lugna den här gången. Dels för att jag hotade med att ge dem frånvaro om de pratade eller sprang runt och dels för att jag gick runt och förde konversationer om spel som HALO och GTA som fick grabbarna i klassen att spärra upp ögonen då de antagligen ser mig som en sträng lärarinna och inte som en spelnörd. Jag ska nog slösa mina pengar på en sådan där X-box när jag har kommit hem från Kiruna. Då kan jag verkligen leva upp till den där spelnörden som jag vill vara.

På tal om Kiruna. Jag fick precis reda på att solen nästan aldrig går upp där, vilket jag inte alls hade tänkt på då jag var i Boden i somras och där gick solen aldrig ner. Faktum är att jag har kollat upp det och det visade sig att solen inte ens går upp under December månad. Jag kommer att leva i ett mörker. Wow liksom.