Jag sitter och försöker lista ut om 3 veckor är en lång tid. Det känns så, även fast jag vet att det kommer gå fort. Om 3 veckor från denna stund sitter jag på planet mellan Hong Kong och London. Förmodligen halvvägs. Övergiven och alldeles ensam. Pfft. Lyckligast på hela jorden kan jag väl tillägga också.

Tekniskt sätt är det första gången jag flyger helt själv. Jag älskar att flyga även fast jag fortfarande inte kan greppa hur tonvis med materia kan sväva i luften bara sådär. Nej, själva flyget har jag inga problem med. Längtar snarare. Speciellt till det filmmaraton jag kommer att ha när det nu finns tillgång till inbyggda tv-skärmar i varje säte. Med hundratals filmer och serier att välja mellan. Dagens teknologi alltså.

Mellanlandningarna får jag panik av att tänka på. Speciellt i Hong Kong. Jag ser mig själv stå där i ett gråtande paniksammanbrott för rädd för att fråga någon i tron om att bli mördad om jag gör det. Jag intalar mig själv att jag kommer att klara av det ändå (borde inte uppmuntra mig med falska förhoppningar). Jag kommer förmodligen att följa efter någon som ser ut att åka till Sverige vilket säkerligen kommer ge mig slutdestinationen Afrika.

Vi säger såhär. Om jag på något mirakulöst sätt lyckas ta mig till Arlanda den 24:e april kan jag väl få ett pris? En medalj kanske som bevittnar att jag har klarat av det helt själv? Stående ovationer. Lite blommor också. En chokladask. Ballonger. En kör. Hejarklack. Publik. Speaker. Inget överdrivet bara.