Jag har kommit på ett sätt att ge både er och mig själv tidsfördriv för att få tiden att gå lite fortare nu när jag har så tråkigt i regniga Sydney.

Då och då tänkte jag blogga om lite roliga och annorlunda händelser som jag har varit med om på min resa här. Det kan bli kul. Då kör vi.

När vi var i Byron Bay fick vi för oss att gå upp till fyren på kvällstid, lyckligt ovetande om den långa och branta distansen som väntade. Vi hann inte gå så långt innan det började spöregna. Lyckligtvis befann vi oss vid ett parkområde och hittade åtminstone tak över huvudet. I väntan på att regnet skulle avta dansade vi regndanser och tog fula bilder på oss själva.

Efter en timmes väntan började det bli väldigt kallt så vi beslöt oss för att springa rakt igenom ovädret tillbaka till hostlet och hoppas på att inte bli allt för blöta. Vi sprang förbi flera personen som även dom hade gömt sig för skyfallet. Dom konstaterade att det regnade ute och att vi skulle ta skydd hos dem. Vi sprang vidare.

När vi hade kommit så långt som in till stan gav vi upp med springandet. Vi var genomblöta ändå. Vi fann oss omringade utav vatten då vägarna hade blivit översvämmade. Det strömmade till och med upp från brunnen likt en vulkan. Det fanns ingen annan utväg än att gå rakt igenom vattenmassorna som var i knähöjd.

Plötsligt hör vi en röst som ropar. Det är en engelsman iklädd i en svart soppåse som springer rakt mot oss. Aningen full kan jag väl tillägga också. Han säger att det är för farligt för oss att gå där, att vi kan drunkna och dö eller fasta i den fasansfulla brunnen. Han erbjuder sig sedan att vi båda ska hoppa upp på hans rygg så han kan ta oss till säkerhet. Jag avböjer erbjudandet då stackarN förmodligen skulle drunkna själv om jag hoppade upp där. Jag fortsatte att vada medan Rebecca tog emot erbjudandet med glädje. Vi kom till torra land, inte så torra dock. Engelsmannen gav en kram och kyss på kinden innan hann försvann tillbaka in i mörkret (krogen)snabbare än blixten. Min hjälte.