Igår kom jag hem från den mest underbaraste platsen jag vet på hela jorden! Det går knabbt att beskriva hur mycket jag verkligen älskar stället och hur många härliga barndomsminnen jag har därifrån. Blev nästan lite ledsen över att inte få vara barn igen och vara ute och leka med okända ungar, lyckligt ovetande om livets alla prövningar. Vi åkte dock hem en dag tidigare än planerat bara för att det var så äckligt kallt att sova i tält, plus att det blåste, plus att jag har kvar min äckliga, helvetes, jävla sjukdom som vägrar försvinna. Vi hann ändå med att se allt vi ville se och göra allt vi ville göra så denna resa var helt klart värt det. Underbara Smögen.

Jag har packat hela dagen och gjort en skiva som endast innehåller nostalgilåtar från 90-talet. Imorgon bär det iväg på roadtripp till Smögen för några dagar av ren semester tillsammans med bästiz. Det blir bland annat: shopping på Smögenbryggan, fiska krabbor, äta räkor och baguetter och skagenröra på klipporna, ta en sightseeing runt västkusten och det hederliga sola och bada. Måste även tillägga att det ska vara strålande solsken under hela vistelsen 

Bered er på bildbomb när jag kommer hem.

Det ständigt kliande i halsen som jag har haft i några dagar nu har utlöst en äcklig förskylning. Och inte den milda sorten. Jag har hostat så mycket att det gör ont i hela strupen varpå det låter som jag har kommit in i målbrottet när jag pratar. Det bildas ständigt stora slemklot i svalget som jag ironiskt nog försöker lösa upp med grönt te och honungsvatten. Och för att inte tala om det klassiska rinnande-i-näsan-symtomen som i sin tur skapar skyhöga berg av snorpapper.

För mig är det helt obegripligt hur en vintersjukdom som förskylning ens kan existera på sommaren och att jag måste spendera min lediga dag och sommarens första sommardag i sängen framför Svampbob Fyrkant och komplettera min dunderkur med en stor bytta glass och flera liter kokhett honungsvatten samt tycka synd om mig själv.

Gårdagens regniga och kusligt lugna pass på GG betades av med x antal omgångar vänd tia, våfflor, lite skitsnack och ett uppskattat besök av skogens mest sötaste och underbaraste små varelser. Vi på GG måste nog ha de tamaste och fetaste ekorrarna i hela stan, garanterat. Sen kan man ju diskutera om det är särskilt bra att locka dit en massa ohyra som sprider rabies och som gör kaoz med gårdsplanen, men vem kan motstå dessa söta ting?

Vädret klarnade upp fram mot kvällen och jag åkte till Arboga för att hämta upp Erika för en vidare tur till kolsva där vi hade klassträff. Jag hade en riktigt trevlig kväll tillsammans med min underbara före detta klass och god mat.

Hemvägen var dock lite obehaglig då det både regnade jätte mycket och åskade. Åkte nästan i 30km/h för att inte skapa vattenplaning och köra på några oskyldiga djur. Men jag kom hem, jag lever och det gick bra.

Det känns så oväsentligt att blogga när man inte har något viktigt att skriva om. Mina dagar består i princip av att vakna, jobba, äta och sova. Hinner inte ens med att träna. Nu har jag i och för sig åkt på något av en infektion i halsen, det gör inte riktigt ont men det är ytterst irriterande och jag vill bara hosta hela tiden.

I förmiddags kom mina fd lärare från Ullvigymnasiet till GG och hälsade på. Hela gänget. Det var trevligt att se dem igen men lite stressigt då just halva jordens befolkning kom in på samma gång (LÄS: innan vi ens hade öppnat) och beställde våfflor. Men det gick väl bra tillslut. Miljökontoret kom även på besök och jag blev lite skärrad när hon började byta om till värsta överskattade hygien-outfitten med tossor och allt. Eftersom jag är högsta ansvarig för cafeet så fick jag gå runt med henne och kolla alla hygieniska saker och ta all skit. Nej, men det gick väl bra det också. Lite småsaker som behövde justeras men inget märkvärdigt.

När jag satt i kyrkan på studentdagen sjöng två killar en cover på en jättebra låt som jag försökte hitta men som jag aldrig fann. För nån dag sen hittade Erika låten av en slump på Spotify. Tack och lov. Mumford and sons heter bandet. Sigh no more heter låten.

Jag har spenderat 3 år med den underbaraste klassen i världen! För att inte tala om studentdagen som var det bästa och roligaste dagen under hela mitt liv!  Nu är det över och jag känner mig helt tom.

09HR forever after. Älskar er.

O9HRå

Det är bara en vecka kvar till studenten. Det ska bli kul men det är inte så att jag längtar precis. Hittills har vänner jag känner som redan tagit studenten sagt att skoltiden är den bästa tiden av alla och att man ska ta vara på den. Jag tror dem nu. För mig betyder student ingenting annat än arbetslöshet, saknad och något mer negativt vars ord jag inte kommer på för tillfället. Bara tanken av att vi som klass aldrig kommer ha den där vi-ses-igen-i-skolan-instinkten, utan istället måste planera våra möten tillsammans, om ens då alla är kvar i länet eller har flyttat till storstäderna/utomlands. Det är ju bara så synd då jag för en gångs skull har hamnat i den bästastastastastastaste klassen någonsin med så underbara personer så det finns inte!

Sjung om studentens lyckliga dag minsann...