Jag ville bara berätta att jag är hemma och att jag lever! jag vänder mig till bloggen som tidsfördriv och muntration för att jag inte ska kunna somna nu när det är meningen att man ska sova. Erika slutar nämligen att jobba vid 02:30 och då ska jag möta upp henne så vi kan bli mördade tillsammans av stadens kriminella befolkning. Sedan ska vi ha den CHILLHELG som vi har väntat på i ett helt halvår.

I övriga fall kommer jag att skriva om mina äventyr från Australien i de kommande inläggen. Med videos, bilder och allt. I blandad ordning såklart. Vi börjar barriärrevet.

Att snorkla i barriärrevet var helt fantastiskt! näst intill overkligt. Känslan att simma runt i klarblått vatten som var 20 grader varmt och som hade en otroligt vacker undervattensvärld...det var...jag kan inte ens beskriva känslan. Amazing.

Jag kan inte förstå hur jag kunde klara av incheckningen, x-ray och costums alldeles själv. Utan att fråga någon om hjälp. Det var ju inte alls svårt. Nu kan jag erövra världen! Mohaha.

Annars har jag suttit och väntat i 5 timmar nu. Jag har precis köpt mig mat på donken för mina sista pengar. Om två timmar lyfter planet.

Vi ses hemma i Sverige!

Vi gick till WTC för att höra hur det kommer bli med skatten som man kan få tillbaka om man har jobbat. Det visade sig att man var tvungen att vara i Australien i exakt 6 månader för att få tillbaka den. Jag kom hit den 25:e oktober och åker hem imorgon, 23:e april...det är alltså 2 dagars skillnad. Nästan så jag börjar gråta. Jag fick söka om det dock, bara för att personalen kände medlidande för mig. Tvivlar starkt på att jag får någonting ut av det. So depressed.

Därefter gick vi till banken för att avsluta mitt australienska konto. På vägen dit var det den värsta folkmängden som jag någonsin har varit med om. Även fast jag intalade mig om att det var sista gången jag skulle behöva gå där så brast jag ut i frustration för varje liten människa som fick för sig att blockera min väg.

Sedan shoppade jag en massa. Mest spontana grejer som jag säkert kommer ge mig själv en käftsmäll för när jag kommer hem och får se hur värdelösa dem egentligen är. Oh well.

Mitt plan lyfter ganska sent imorgon, men jag ska följa med Rebecca som flyger 4 timmar innan mig. Hon drar vidare till Nya Zeeland hon.

Nej men det känns bra. Det gör det verkligen. Det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött på att leva i en ryggsäck, äta nudlar och tonfisk varje dag, ständigt dela rum med 10 andra, brottas med mänskligheten när jag ska fram på gatorna.

Igår kväll Skypade jag med Erika i över 3 timmar. Jag satt i korridoren och skrattade samt flummade med min mobil vilket måste ha sätt väldigt roligt ut för förbipasserande personer. När jag skulle gå in på mitt rum för att sova, stod två killar i kalsonger på golvet och spelade hög musik. Dem hade dessutom lagt saker på min säng och ockuperat hela min fristad. Jag blev så himla irriterad att jag inte svarade på deras förlåt. Jag gick till toan för att byta om och när jag hade kommit tillbaka var dem borta. Gudskelov.

När jag precis hade intagit mitt sleeping mood kommer dem tillbaka igen och börjar skrika samtidigt som de öser i sig en massa alkohol. Just då hade jag lust att säga precis vad jag tyckte och be dem att dra åt helvetet. Jag hejdade mig när jag insåg att all min värdefulla packning låg på golvet och att den säkert skulle bli nedbränd om jag utryckte mina känslor. Dem gick så småningom.

På natten vaknade jag av att ett helt gäng kommer in och börjar prata normalt/skrika. Just då fick jag mig ett riktigt nervsammanbrott. Jag lyckades somna om dock, men vaknade ett par timmar senare av samma gamla visa igen.

Det här är den delen som jag INTE kommer sakna med Australien. Tur att jag bara behöver stå ut två dagar till (!!!!!!!!). När jag kommer hem ska jag bli osocial och aldrig mer prata med någon i hela mitt liv.

Fast eller?

Jag antar att ni är ute efter lite uppdatering nu. Det ska ni få också. Jag vet bara inte om jag ska göra det kortfattat eller om jag ska skriva värsta uppsatsen. Jag tror nog det får bli det förstnämnda eftersom jag inte litar på den här appen då den har en tendens att sluta fungera när jag ska publicera något. Det känns ju fruktansvärt ovärT att skriva allt för mycket liksom. Men det kommer jag säkert göra ändå.

Dag 1
Shuttlebussen som skulle gå 05:00 gick en kvart senare och var dessutom tvungen att åka runt i halva Sydney för att ta upp fler passagerare, vilket vi var lyckligt omedveta om. Vi kom till flygplatsen 1 minut innan incheckningen stängde. Jag dog typ.

När vi hade landat i Alice Springs var det strålande solsken och 30 grader varmt. Något som fick oss att hoppa av glädje efter alla gråa regndagar i Sydney.

Efter att vi hade checkat in på hostlet gick vi ut för en välförtjänt måltid på donken. Och jag måste säga att det var den godaste donken som jag någonsin ätit (Om man inte jämför med den jag åt i Holland, för den var oslagbar efter all spenatpotatismos, korv och nutellaköttbullar som vi tvingades äta efter alla tävlingar).

Under eftermiddagen fick vi veta att det pågick ett hästrace (typ trav) en bit utanför staden. Vi fick dessutom veta att vi råkade vara där på just den dagen som det fritt inträde och det skedde tydligen bara en gång om året, så vi åkte så klart dit. Det var långtråkigt för det mesta. Inte förstod jag vad det gick ut på heller, men vi träffade gänget som skulle åka på samma tur som oss så vi beslöt oss för att ta en taxi tillbaka istället för att vänta på en gratis shuttlebuss i 4 timmar.

Dag 2
Vi var tvugna att gå upp lika tidigt idag för att åka med den tidiga tourbussen som avgick klockan 06:00 från hostlet. Det var en minibuss på 20 personer varav hälften var kineser.

Det tog 6 timmars bilresa innan vi kom fram till Kings Canyon som var det första målet. Guiden Myles berättade att det var den jobbigaste vandringen som vi skulle gå och att den tog 3 timmar. Vi började med att gå upp för något som dem kallade för heart attack hills. Den levde verkligen upp till sina förväntningar och jag har fått rumpmuskler som aldrig förr!

Resten av vägen gick betydligt mycket lättare även om det var kuperat och väldigt varmt. Det var jättefint dock. Fantastiska vyer som hade fantastiska berättelser bakom sig.

När vi var klara med Kings Canyon åkte vi till en utkikspunkt där vi tittade på solnedgången som var jättevacker.

Därefter åkte vi vidare till bushcampet och tro det eller ej, men vi körde på en känguru på vägen. Jättehämskt och stackaren hade till och med en unge som Myles var tvungen att slå ihjäl. Hur det nu kan förmå mig att skriva det här för det är helt orelevant egentligen. Låt oss bara hedra kängurumamman och ungen för deras tappra försök att ta sig över vägen.

Bushcampet låg beläget mitt ute i bushen. Det fanns inga duschar, ingen el, ingenting. Bara vi och miljontals med stjärnor. Vi låg i något som kallades för "swags". Det var som en stor sovsäck som man skulle ha sin egna sovsäck i. Vi hade alltså inga tält utan låg rakt under stjärnhimlen. Det var så himla mäktigt. Obeskrivligt nästan. Vad är oddsen att man skulle göra det hemma liksom. Det var inte ens kallt. För första gången har jag inte frusit av att sova ute.

På natten vaknade jag dock. Jag hörde ljud. Det lät som att någon rotade igenom all packning. Min första tanke var att det var en pungråtta eftersom jag hade sätt en snoka runt på kvällen. Men det lät för mycket för något så litet. Jag tittade mig omkring efter rörelser. Gestalter. Men kunde inget se. Jag försökte somna om men det var näst intill omöjligt då jag inte visste varifrån ljudet kom och vad det var för slags varelse som låg bakom det. Jag tittade mig omkring igen samtidigt som jag hörde hur ljudet kom närmare. Plötsligt såg jag en stor tjur som kom fram bakom bussen och som går igenom hela lägret, 4 meter från mitt huvud. Det var nog det mest skräckinjagade fenomenet som jag har varit med om. No shit.

Dag 3
Tidig uppstigning igen. Vi åkte till en utkikspunkt där vi såg soluppgången över Kata Tjuta och Uluru. Efter lite frukost åkte vi in till Kata tjuta för att gå den andra vandringen. Den var inte lika lång och kuperad som i Kings Canyon vilket gjorde den ännu mer uppskattad. Vi gick till ett ställe med en jättefin utsikt innan vi vandrade tillbaka igen för lite lunch.

Efter lunchen kollade vi in aborginernas kulturcenter (ett slags museum) för att sedan åka vidare till Uluru där vi gick en kort vandring längst med stenen. Vi fick även lyssna på en massa historier om aborginerna och hur helig stenen är för dem.

Fram mot kvällen åkte vi och tittade på solnedgången av Uluru samtidigt som vi åt jättegod mat och drack iskall öl.

På natten fick vi sova på en slags camping där vi fick tillgång till duschar och el. Vi fick fortfarande sova under stjärnhimlen i våra swags vilket var underbart.

Dag 4
Tidig uppstigning. Vi åkte och tittade på soluppgången av Uluru samtidigt som vi åt frukost. Därefter åkte vi in till stenen för att gå resten av vandringen runt den. Den är större än vad ni tror. Det tog ungefär två timmar att komma runt.

Det var den sista vandringen vi gjorde. Sedan åkte vi hela vägen tillbaka till Alice Springs igen. Vi stannade på en kamelfarm på vägen där vissa ville rida. Vi andra gick runt och tittade på alla söta kängurusar och andra djur som fanns på farmen.

Väl tillbaka i Alice Springs gick vi alla ut och åt och hade en avskedsfest. Myles berättade om alla sina missöden han har haft som guide, både på den här och andra turer. Vi skrattade och hade så himla kul.

Dag 5 handlar bara om resan tillbaka till Sydney och bytet av hostel vilket jag inte finner intressant att berätta om nu när jag har varit ute på äventyr.

Och jag är sämst på att hålla saker kortfattat.

Imorgon bär det av mot nya äventyr! Som jag har längtat. Planet går dock ypperligt tidigt, så det blir ingen sovmorgon för oss inte. Det lär vi nog inte få förrän vi har kommit tillbaka till Sydney igen. Jag tror att shuttle bussen går vid 05:00.

För er som inte är involverade i mitt liv så ska vi nämligen åka ut till Alice Springs imorgon. Det är den stad som ligger i mittersta mitten utav Australien. Med öken och allt. Därifrån ska vi åka ut med en grupp på en 3-dagars tur till Uluru eller Ayers Rock som det också kallas, för att sedan spendera en sista natt i Alice Springs innan vi flyger tillbaka till Sydney igen. Sedan är det bara en ynka vecka kvar innan jag flyger hem! IIIHHHH.

Mot oändligheten och vidare!

Det var jättejobbigt att lämna bageriet idag. Att tänka; det är sista gången jag går här, sista gången jag äter deras goda paj och milkshake, sista gången jag står och tjuväter sötsaker i min lilla skrubb, sista gången jag får höra hur Joey går Scott på nerverna, sista gången jag får se det.

Jobbet på Boronia Bakehouse har varit så långt ifrån ett "jobb" man bara kan komma. Den gemenskapen, kärleken och framförallt humorn som alla hade går nog inte att jämföra med någonting annat. Kan till störta del bero på att australienare är så himla snälla och hjälpsamma i allmänhet. Som en enda stor familj helt enkelt.

Innan vi gick fick vi varsin present i form av Lindtchoklad och ett kort som alla hade skrivit under. Vi hade också med oss en present, i form av likadana saker...Tänk att choklad alltid kan utgöra den ultimata presenten.

Konversationerna på bageriet består numera av min hemresa och turen ut till Uluru. Båda är samtalsämnen som jag älskar att ta upp tills jag får höra "Hur känns det att lämna ett sånt underbart land som Australien då?". Jag tror jag får veta det när jag står på flygplatsen. Antingen är jag exalterad eller så kommer jag känna ånger. Förmodligen blandat. Det här har ju ändå varit mitt hem de senaste halvåret. Jag har haft mitt livs bästa jobb här. Några av mina bästa stunder här. Mina sämsta också för att inte få det att låta som värsta paradiset. Men det har det varit. Ett riktigt paradis alltså. Mitt paradis. Mitt andra hem.

Det finns en äldre man vid namn Harry som jobbar på bageriet. Vis är han också. Som babianen i lejonkungen. Eller som han...Dumbledore. Han har sätt hela världen och vet mer om Sverige än jag själv. Det är lite pinsamt. Han har även berättat om allt som vi kommer att få se och göra nu när vi ska ut till Australiens hjärta.

I turen ingår en walkabout i kings canyon som jag inte riktigt kan förklara vad det är än (i pappret står det att vi ska gå upp till 5 timmar om dagen. I 30 graders värme, och inte ha tillgång till dusch under dessa 3 dagar. WOOP. WOOP). Det är tydligen en massa berg och sand och vatten. Av Harrys armrörelse att dömma ska vi vandra upp på ett berg som har en lutning på 85 grader. Uppe på detta berg ska det inte finnas mer än en telefon att ringa med för dem som har drabbats av hjärtattack på vägen. Det känns helt....okej. Han berättade dessutom att stjärnhimlen är så klar att det lyser lila om den, att Ayers Rock skiftar färg vid solnedgång och att sanden är mörkröd. Längtar så in i norden!