När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den.

Bussturen från Kiruna fram till Jukkasjärvi tog sedan 20 minuter. När jag väl kom fram fick jag mig en rundtur av restaurangen, hälsa på chefer och personal, fylla i lite pappersarbete och annat trams. Jag fick veta att jag och en till tjej ska vara på "konditorisidan" och arbeta tillsammans och jag ska få ansvara för den "kreativa" delen, precis vad jag verkligen vill göra så det blir nog jättekul!

Efter rundturen i restaurangen fick jag följa med och se lite av Jukkas innan det var dags ett bege sig mot mitt hem de framtida fyra månaderna, även kallad Vita huset. Jag blev tilldelad ett rum med en jättetrevlig tjej från Skåne som dessutom är lika gammal som mig! Det är vi två och 6(?) Killar...eller män som bor i det här huset. Sköna människor.

Efter ett försök till att packa upp resväskan - vilket jag inte alls lyckades göra - blev vi bjudna på köpt pytt i panna och öl, något som det för övrigt dricks mycket av med tanke på de 60-tals tomma ölflaskor som stod på diskbänken när jag kom hit.

På kvällskvisten gick vi till restaurangen för att träffa alla kockar och prata lite. Vi är 18 kockar. Fyra av oss är 20 år, resten äldre. 3 har jobbat här i flera år så alla övriga 15 pers är nya. Det finns en kock som bara pratar spanska så han blir det mest teckenspråk med. Ett väldigt blandat gäng kan man säga men ett roligt ett!

På hemvägen gick vi förbi ishotellet för en liten sneak peak för att sedan gå ut på torneälv och se på något som skulle kunna vara en början till ett norrsken, men för mig såg det bara ut som vita moln. Så, så var det med det.

Jag vet inte så mycket om hur veckan ser ut, men det verkar som att jag inte börjar jobba förrän nästa vecka, så det visar sig väl vad jag ska tills dess. På lördag blir det iaf personalfest för all personal, vilket är runt 250 pers så WOOP WOOP.

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden.

Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker hela tiden som jag absolut inte kunde lämna hemma så nu hoppas jag att jag har fått med allt. Men med tanke på hur mycket packning jag har och hur mycket allt väger så tror jag nog det.

Min största oro är att jag inte får plats med all min packning i sovkupen men det är väl bara att mosa...sedan är det raka vägen upp till ett nytt jobb och nya vänner!

Mot oändligheten och vidare!

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt och letade efter potentiella inspelningsplatser för att kunna göra en slutgiltlig film av det hela. Med en färdig låt som ständigt spelades runt i huvudet växte inspirationen och kreativiteten ännu mer och jag kunde inte annat än bryta, ta om, spela in och göra varje scen från minst sju olika vinklar innan jag var nöjd.

Sen var det bara att åka hem. Producera och redigera fjaskot.

Igår fick jag hem min GoPro som jag hade beställt. Jag blev så uppspelt att jag var tvungen att prova den direkt och därför gav jag mig ut på ett kort träningspass. Det råder inga tvivel om att den här kameran kommer att vara min bästa vän på alla äventyr jag åker ut på.