Antal sängar.
Tio. Vi är sex personer som har bott här under en längre tid. Tre engelsmän och tre svenskar. De andra sängarna ockuperas utav en salig blandning backpackers varje dag. Just nu har det flyttat in en engelsk tjej som tycker att min packning är en jättebra plats att ha sin egna packning på. Nerverna på folk nuförtiden.

Hygienen.
Vi har kackerlackor som har skaffat hus och familj i och under allas packning. En permanent matta på golvet som har sugit åt sig utav flera års vätskor av alla dess slag (Att gå barfota på den känns som att klappa en hund som aldrig har duschat och är alldeles fet i pälsen. Typ Rabies Rangelben på Azorerna. Hur det nu kunde förmå mig att låta mig själv känna på något sådant).

Ordnig och reda. (Varning för hjärtattack hos de äldre)
Finns ingen. Den enda ordningen jag har är under vilka kvadratmeter min packning ligger utspritt på. Likaså för dem andra. Det finns med andra ord inte så mycket tom plats över. Det är förvånansvärt hur vi ens kommer in och ut ur rummet. Faktiskt.

Läge.
Utsikten från fönstret som råkar vara precis vid min säng är ett brunt, ruttet och fult hus. Vi har motorvägen precis utanför där en och en annan brandbil/polisbil/ambulans åker förbi flera gånger om dagen. Vi är omringade av så höga byggnader att solen aldrig når oss. Dessutom ligger vi i en grop, så det väntar en lång och plågsam backe åt vilket håll vi än går åt. Affären. Stan. Jobbet. Tunnelbanan.

Trivsel.
3 av 5 tonfiskburkar. Trots att hostlet är som det är så är det faktiskt en av de bättre vi har bott på. Gratis wi-fi. En bar på nedervåningen. Trevliga rumskompisar. Hyffsat sköna sängar. Ja, det var väl det.

Vi fick meddelat av Scott att dem inte behöver oss på bageriet förrän om 5 dagar. Det är nämligen under renovering och så är det ju påsk också. Inge fel med det.

Igår kväll var vi till Side Bar igen för att återförenas med Emelie - personen som vi delade vårat miserabla jobb på slavfabriken med. Det var väldigt trevligt! Och gratis drinkar och pommes/potatisklyftor fick vi också. Hon berättade dessutom att hon ska åka hem på söndag efter att ha varit här i 7 månader. Jag blev så himla avundsjuk! Kan knappt bärga mig till dagen då det är min tur att stå på flygplatsen! Mindre än 4 veckor kvar nu!! WOOP.

Annars beklagar jag frånvaron här på bloggen. Det finns inga ursäkter, jag har bara inte haft någonting vettigt att berätta om dom senaste dagarna (veckorna?). Vi vill ju inte att alla inlägg ska se ut som:...

Vaknade tidigt. Gick upp. Bytte om. Gick till bussen. Tog buss till Boronia. Började jobba. Åt paj. Jobbade. Åt paj igen. Slutade jobba. Tog buss tillbaka. Gick till hostlet. Tog en dusch. Vilade. Tittade på film på youtube. Sova.

Det hade varit lite väl bittert kanske?

Vi satt och diskuterade hur många av oss (som åkte med 23:e oktober flyget) som redan har åkt hem till Sverige. Och kom fram till att det nästan bara är vi kvar. Av dom vi lärde känna under de första dagarna iallafall.

Jag fick nästan lite dåligt samvete när jag berättade hur mycket jag ville åka hem. Tjejerna har varit i Melbourne under två månader och har stortrivts där. Det kan jag förstå med tanke på alla underbara bilder dom visade mig. Jag tyckte så synd om dom för det märktes att dom verkligen ville stanna kvar i Australien. Jag önskar att vi hade umgåtts mer med varandra. Typ stannat lite längre i Melbourne. Eftersom vi har så sjukt kul när vi är tillsammans.

Varje morgon när jag vaknar känns det som jag ska öppna en ny lucka på julkalendern. Det är mörkt ute när vi ska gå till jobbet och det har det inte alltid varit. Idag var det till och med kallt! Som en riktig höstmorgon. På något sätt känns det som vi närmar oss julen. Mörker, kyla. Alla tecken finns där. Vi har åtminstone höst nu och snart kommer vintern! Tur att jag hinner åka hem innan den har brutit ut helt.

Dagen på jobbet gick annars väldigt fort och var kul som vanligt!

Om en timme kommer Linn och Emelia hit. Vi ska äta god mat i restauranger här nedanför och säga farväl till varandra då dom åker hem till Sverige imorgon. So depressing.

Jag är inte den känsliga typen av människa. Visserligen börjar jag gråta, skrika och stänga in mig på mitt rum när jag blir arg eller när jag inte får som jag vill. Det istället för att slå ihjäl personen som gjorde mig arg från första början, men det är inte den typen av känslor jag menar. Det jag vill få fram är att jag inte tycker om att uttrycka mig om saker och ting. Något som jag istället vill förmedla då jag har insett en massa saker av att vara här i Australien. Att se allt från ett annat perspektiv. Att uppskatta. Värdera.

En dag. När vi satt på stranden i Byron Bay hörde jag svenskar från alla håll och kanter (90% av alla backpackers består utav svenskar och resten är typ tyskar). Konstigt vore det annars för Byron Bay är nästan alla svenskars favoritställe här i Australien. Inte mitt dock. Hur som haver. Plötsligt gick det förbi en person, ganska smal. Grönt hår, magtröja, boots upp till knäna med en halv meter i platå och peircings i hela ansiktet. Jag tittade mig omkring och fick se samtliga svenskar bli tysta och gruppera sig. Viska. Titta. Fundera. Fnittra. Och följde personen med blicken. Resten av den, ska vi säga normala befolkningen? reagerade inte ens. Respekt.

När vi kommer till respekt är vi svenskar sämst. Inte alla förstås, men i allmänhet. Om alla tänker illa om en person som inte är uppbyggd för dagens äckliga samhälle, varför ens öppna munnen? Tänk. Håll det inte. Svårt liksom.

(Ah. Jag måste verkligen sluta upp med alla överdrivet långa inlägg som inte har någonting att göra med vad jag egentligen vill förmedla. Okej nog om det. Nu kör vi.)

Jag känner inte det där behovet av att FEZTAAa.
Visst, jag har provat på det. Haft mina stunder. Det kan vara kul ibland men det är inget jag finner intresse av. Hellre går jag ut för att ta någon enstaka öl med väninnor och bara prata. Eller så stannar jag helt enkelt hemma med en påse chips och en film vilket jag tycker utgör en ultimat fredag.

Jag har kurvor på min kropp.
Tack, det vet jag om. Det är även något som jag har försökt att bli av med i många år, för andras skull mer än min egen. Nu slår jag näven i bordet. Jag är nöjd med mig själv. Även om jag inte har kroppen som innebär förebilden för dagens alla kvinnor. Men vem har det?

Jag vill vara ensam.
Jag har inge bråttom med att hitta min blivande man. Han får komma när han komma vill. Just nu njuter jag av att vara ensam. Skulle kunna bygga mig en hydda ute i skogen och bo där föralltid. Skaffa några katter och baka var eviga dag #crazycatwomen #drömmen #woop.

Jag vill inte klä upp mig.
Jag älskar att köpa kläder men hatar att använda dem. Hur går det ihop? Allt jag vet är att jag ofta bakar och att jag ofta kladdar ner mig själv vilket får mig att använda samma gamla mjukiskläder dag in och dag ut. Detta för att inte skapa skyhöga berg utav tvätt för stackaren som sköter tvätten. Och det är inte jag.

Jag vill vara sur.
När saker inte går som jag har tänkt mig eller när jag helt enkelt är för trött för att lyssna eller prata, så kommer det alltid någon stackars person som får ut för mina utfall. Inte för att det är hens (vilket ultimat ord regeringen har kommit på som platsade perfekt i min mening) fel. Men just för att denna person gjorde det värre så skyller jag allt på...hen (okej, jag kommer aldrig att använda det igen).

Jag tycker om barnprogram.
Svampbob är ett av mina favoritprogram faktiskt. Ett mer barnvänligt Simpson eller Family Guy. Kanske? Humorn finns iallafall där.

Hej. Jag heter Sabina Hedlund. Det här är en liten del av mig och jag har inga problem med att vara mig själv. Puss.

Jag har ingen aning vad dagen har för innebörd, allt jag vet är att Sydney har invarderats utav gröna, irländska filurer som slänger guldmynt och klövrar omkring sig. Något som får mig att tvivla på att jag verkligen är i Australien. Folkmängd och festivalkänsla kan jämföras lite med grisfesten i Köping. Gånger hundra. Eller miljoner. Att trotsa detta gröna folkhav krävdes väldigt mycket styrka, både psykiskt och fysiskt. Inte för att vi kom någonstans ändå.

Vad den här dagen gav mig?

Ett enormt hat utav människor. Tack Irland.

Jag har ätit svensk mat som dessutom var varm och fick äran att ligga på en tallrik av porslin (vilket jag inte har fått uppleva på en...5 månader nu?) Jag har hittat mitt ultima drömkök som jag tänkte skaffa mig någon gång i livet (bara det inte har ett bäst före datum...). Jag har vimlat runt bland diverse bakformar/redskap/uppläggningsfat och pekat ut vilka som kommer att tillhöra mig inom en snar framtid. Jag har plockat på mig en liten påse med svenskt lösgodis som hade gjort sig märkt på den angivna avdelningen (jag borde inte nämna att det kostade cirka 18 kr/hg och att kassörskan glömde att ta betalt för min halvt fyllda papperspåse så jag fick den gratis).
Jag tycker om IKEA.

Såhär, när jag numera glider fram på räkmacka och inte gör mycket om dagarna - annat än att jobba förstås - tillbringar jag större delen av tiden med att försöka lista ut vad jag vill göra senare i livet. Efter det här liksom.

"Vad ska du bli när du blir stor?" Är en frågeställning som har förföljt mig enda sen barnsben (känner ni också igen er?). Även då var det en jobbig sak att svara på då jag, först och främst, inte hade planerat att bli stor.

Ju snabbare åren gick desto mer insåg jag att jag inte skulle få som jag ville och bestämde mig för att "prinsessa" skulle bli mitt framtida yrke. Att gifta sig med en prins, bo i ett stort slott och leva lyckliga i alla sina dagar verkade inte vara en alltför ansträngande utmaning. Den drömmen gick dock upp i rök lite senare...

Innan jag åkte hit hittade jag en massa skolböcker från fjärde klass som jag bläddrade igenom tills jag fick syn på rubriken "Vad jag ska bli när jag blir stor" som löd:

1. Bli bonde och jobba på ladugård.
2. Bli hemmafru
3. Jobba som kock på en restaurang.

Alla tre är faktiskt yrken som jag skulle kunna tänka mig att jobba med än idag. Jag älskar djur. Jag tycker om att städa/göra fint och jag älskar att laga mat lika mycket som jag hatar det. Perfekta kombinationen ju! Om ni hittar något yrke som innehåller alla ovanstående punkter, säg till mig då.

I början av högstadiet bakade jag mycket. Jag kommer ihåg det första receptet jag gjorde från en riktig receptbok; kärleksmums. Vilket slutade med att jag slängde i alla ingredienser i en bunke, rörde om och skeda i smeten i muffinsformar som gav resultatet: platta, kompakta och avskyvärt fula...muffins(?). Jag hade varken på icing eller kokos för det var alldeles för avancerat för min smak.

Några veckor senare fick jag se min mamma stå och göra samma recept. Mamma. Baka liksom? Men så såg jag att hon gjorde något konstigt. Vispade upp socker och ägg pösigt (som jag fick lära mig att det hette). Va? Jag gick fram och sa stängt åt henne att hon gjorde fel. Men fick som svar: det gör jag inte alls det! Det står här i receptet vad jag ska göra. Och resultatet blev höga, luftiga kärleksmums med glansig icing och kokos på. Så stod jag, ägd samt lika fundersamt, och undrade vad jag hade hållt på med hela tiden.

Och så, kära lärare, lärde jag mig att förstå ett recepts uppbyggnad.

Veckorna gick och jag blev alltmer besatt utav bakning. Tillslut hittade jag boken "sju sorters kakor" i vår skräpkällare som vi så hederligt kallar det, och jag blev kär direkt! Öppnade boken och fick ett litet glädjerus efter varje sida jag vände på. Rulltårtor. Semlor. Bullar. Biskvier. Munkar. Jag lovade mig själv att jag skulle baka allting från den boken och sen dess visste jag exakt vad jag skulle bli när jag blev stor.

Sen kom det ju den där jobbiga dagen då man skulle välja inriktning och gymnasium. Ullvigymnasiet var det absolut sista jag skulle välja. Nog att jag har gått 3 år på samma skola som min pappa jobbar på. Jag tänker inte sätta min fot på skolan som min mamma jobbar på. Det första jag gjorde var att skicka iväg ansökan till två orienteringsgymnasium, men blev nekad till båda. Lite komiskt när jag tänker efter. Att jag ens kunde tro att jag hade en chans. Jag kom typ alltid sist på tävlingarna. Konkurrerade mot personer som sprang elit och som var tre gånger snabbare än jag själv. Jag vet inte vad som gick igenom mitt huvud. Idiot.

Mitt andra val var livsmedel i Västerås som verkade helt ultimat och som jag säkert skulle ha kommit in på om jag hade sökt. Men så var det ju det där med att pendla. Hatar tåg. Hatar tidiga mornar. Hatar sena hemgångar.

Då var det bara restaurangprogrammet på Ullvi kvar. Jag tänkte att eftersom jag tycker att det är ganska kul att laga mat ändå, så kan jag väl ge det ett försök. Och det finns ju kallkök, där kan jag åtminstone få göra desserter. Från början tycker jag att det var ganska kul att laga mat, om man bortser från min lärare som tyckte att upplägget av det såg ut som lastbilschafförsmat. Vilket jag delvis kunde hålla med om, men tyckte inte att jag skulle få det bekräftat då jag var så stolt över min prestation.

Under halva gymnasietiden insåg lärarna min "talang" som jag fortfarande inte har insett själv. "Det är bara att följa ett recept. Alla kan väl läsa? Det är väl inte så jävla svårt" som min morfar brukar säga och jag håller med! Det är inte så jävla svårt. Gör ba.

Jag fick iallafall börja att vara på Bivur istället för Culinaren vilket var bra för jag hatade rent ut sagt att vara på Culinaren. Negativ aura så det svämmade över.

Under senare tid blev jag även trött på att baka, orkade inte höra om det, orkade inte se det. Det hände nog under tiden som vi var runt på en massa tävlingar som gick. Ja, jättedåligt. Och som vi varken fick något stöd eller hjälp med. Dessutom hade vi UF-företag som ingen heller ville hjälpa oss med. Då räddade praktiken i Mora som var den absolut bästa rehabilitering utav alla. Komma ifrån Köping och in till friden av ett husvagnsliv med bästa vän. Den mest ultimata praktikplatsen av dom alla.

Nu vet jag vad jag vill. Tror jag iallafall. För tillfället åtminstone. Jag vill bli dessertkonditor. Jobba på restaurang och bara göra desserter som jag får komponera och hitta på upplägg till alldeles själv. Gastronomiska sådana. Precis som jag vill ha det. Elegant. Stilrent. Snyggt. Modernt. Jag har en massa ideer som bara strömmar i mitt huvud och som måste komma ut!

Men jag vet hur det blir. Jag kommer hem, provar mina förslag och blir alltid lika besviken på resultatet. Då jag mitt egna företag som jag kan förlita mig på och som jag kommer att öppna när jag har kommit in i mogen ålder. Efter några års erfarenhet. Vänta bara!

Om tio år är jag säkert VD på ICA. Skulle inte bli förvånad