Jag antar att ni är ute efter lite uppdatering nu. Det ska ni få också. Jag vet bara inte om jag ska göra det kortfattat eller om jag ska skriva värsta uppsatsen. Jag tror nog det får bli det förstnämnda eftersom jag inte litar på den här appen då den har en tendens att sluta fungera när jag ska publicera något. Det känns ju fruktansvärt ovärT att skriva allt för mycket liksom. Men det kommer jag säkert göra ändå.

Dag 1
Shuttlebussen som skulle gå 05:00 gick en kvart senare och var dessutom tvungen att åka runt i halva Sydney för att ta upp fler passagerare, vilket vi var lyckligt omedveta om. Vi kom till flygplatsen 1 minut innan incheckningen stängde. Jag dog typ.

När vi hade landat i Alice Springs var det strålande solsken och 30 grader varmt. Något som fick oss att hoppa av glädje efter alla gråa regndagar i Sydney.

Efter att vi hade checkat in på hostlet gick vi ut för en välförtjänt måltid på donken. Och jag måste säga att det var den godaste donken som jag någonsin ätit (Om man inte jämför med den jag åt i Holland, för den var oslagbar efter all spenatpotatismos, korv och nutellaköttbullar som vi tvingades äta efter alla tävlingar).

Under eftermiddagen fick vi veta att det pågick ett hästrace (typ trav) en bit utanför staden. Vi fick dessutom veta att vi råkade vara där på just den dagen som det fritt inträde och det skedde tydligen bara en gång om året, så vi åkte så klart dit. Det var långtråkigt för det mesta. Inte förstod jag vad det gick ut på heller, men vi träffade gänget som skulle åka på samma tur som oss så vi beslöt oss för att ta en taxi tillbaka istället för att vänta på en gratis shuttlebuss i 4 timmar.

Dag 2
Vi var tvugna att gå upp lika tidigt idag för att åka med den tidiga tourbussen som avgick klockan 06:00 från hostlet. Det var en minibuss på 20 personer varav hälften var kineser.

Det tog 6 timmars bilresa innan vi kom fram till Kings Canyon som var det första målet. Guiden Myles berättade att det var den jobbigaste vandringen som vi skulle gå och att den tog 3 timmar. Vi började med att gå upp för något som dem kallade för heart attack hills. Den levde verkligen upp till sina förväntningar och jag har fått rumpmuskler som aldrig förr!

Resten av vägen gick betydligt mycket lättare även om det var kuperat och väldigt varmt. Det var jättefint dock. Fantastiska vyer som hade fantastiska berättelser bakom sig.

När vi var klara med Kings Canyon åkte vi till en utkikspunkt där vi tittade på solnedgången som var jättevacker.

Därefter åkte vi vidare till bushcampet och tro det eller ej, men vi körde på en känguru på vägen. Jättehämskt och stackaren hade till och med en unge som Myles var tvungen att slå ihjäl. Hur det nu kan förmå mig att skriva det här för det är helt orelevant egentligen. Låt oss bara hedra kängurumamman och ungen för deras tappra försök att ta sig över vägen.

Bushcampet låg beläget mitt ute i bushen. Det fanns inga duschar, ingen el, ingenting. Bara vi och miljontals med stjärnor. Vi låg i något som kallades för "swags". Det var som en stor sovsäck som man skulle ha sin egna sovsäck i. Vi hade alltså inga tält utan låg rakt under stjärnhimlen. Det var så himla mäktigt. Obeskrivligt nästan. Vad är oddsen att man skulle göra det hemma liksom. Det var inte ens kallt. För första gången har jag inte frusit av att sova ute.

På natten vaknade jag dock. Jag hörde ljud. Det lät som att någon rotade igenom all packning. Min första tanke var att det var en pungråtta eftersom jag hade sätt en snoka runt på kvällen. Men det lät för mycket för något så litet. Jag tittade mig omkring efter rörelser. Gestalter. Men kunde inget se. Jag försökte somna om men det var näst intill omöjligt då jag inte visste varifrån ljudet kom och vad det var för slags varelse som låg bakom det. Jag tittade mig omkring igen samtidigt som jag hörde hur ljudet kom närmare. Plötsligt såg jag en stor tjur som kom fram bakom bussen och som går igenom hela lägret, 4 meter från mitt huvud. Det var nog det mest skräckinjagade fenomenet som jag har varit med om. No shit.

Dag 3
Tidig uppstigning igen. Vi åkte till en utkikspunkt där vi såg soluppgången över Kata Tjuta och Uluru. Efter lite frukost åkte vi in till Kata tjuta för att gå den andra vandringen. Den var inte lika lång och kuperad som i Kings Canyon vilket gjorde den ännu mer uppskattad. Vi gick till ett ställe med en jättefin utsikt innan vi vandrade tillbaka igen för lite lunch.

Efter lunchen kollade vi in aborginernas kulturcenter (ett slags museum) för att sedan åka vidare till Uluru där vi gick en kort vandring längst med stenen. Vi fick även lyssna på en massa historier om aborginerna och hur helig stenen är för dem.

Fram mot kvällen åkte vi och tittade på solnedgången av Uluru samtidigt som vi åt jättegod mat och drack iskall öl.

På natten fick vi sova på en slags camping där vi fick tillgång till duschar och el. Vi fick fortfarande sova under stjärnhimlen i våra swags vilket var underbart.

Dag 4
Tidig uppstigning. Vi åkte och tittade på soluppgången av Uluru samtidigt som vi åt frukost. Därefter åkte vi in till stenen för att gå resten av vandringen runt den. Den är större än vad ni tror. Det tog ungefär två timmar att komma runt.

Det var den sista vandringen vi gjorde. Sedan åkte vi hela vägen tillbaka till Alice Springs igen. Vi stannade på en kamelfarm på vägen där vissa ville rida. Vi andra gick runt och tittade på alla söta kängurusar och andra djur som fanns på farmen.

Väl tillbaka i Alice Springs gick vi alla ut och åt och hade en avskedsfest. Myles berättade om alla sina missöden han har haft som guide, både på den här och andra turer. Vi skrattade och hade så himla kul.

Dag 5 handlar bara om resan tillbaka till Sydney och bytet av hostel vilket jag inte finner intressant att berätta om nu när jag har varit ute på äventyr.

Och jag är sämst på att hålla saker kortfattat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...