Antal sängar.
Tio. Vi är sex personer som har bott här under en längre tid. Tre engelsmän och tre svenskar. De andra sängarna ockuperas utav en salig blandning backpackers varje dag. Just nu har det flyttat in en engelsk tjej som tycker att min packning är en jättebra plats att ha sin egna packning på. Nerverna på folk nuförtiden.

Hygienen.
Vi har kackerlackor som har skaffat hus och familj i och under allas packning. En permanent matta på golvet som har sugit åt sig utav flera års vätskor av alla dess slag (Att gå barfota på den känns som att klappa en hund som aldrig har duschat och är alldeles fet i pälsen. Typ Rabies Rangelben på Azorerna. Hur det nu kunde förmå mig att låta mig själv känna på något sådant).

Ordnig och reda. (Varning för hjärtattack hos de äldre)
Finns ingen. Den enda ordningen jag har är under vilka kvadratmeter min packning ligger utspritt på. Likaså för dem andra. Det finns med andra ord inte så mycket tom plats över. Det är förvånansvärt hur vi ens kommer in och ut ur rummet. Faktiskt.

Läge.
Utsikten från fönstret som råkar vara precis vid min säng är ett brunt, ruttet och fult hus. Vi har motorvägen precis utanför där en och en annan brandbil/polisbil/ambulans åker förbi flera gånger om dagen. Vi är omringade av så höga byggnader att solen aldrig når oss. Dessutom ligger vi i en grop, så det väntar en lång och plågsam backe åt vilket håll vi än går åt. Affären. Stan. Jobbet. Tunnelbanan.

Trivsel.
3 av 5 tonfiskburkar. Trots att hostlet är som det är så är det faktiskt en av de bättre vi har bott på. Gratis wi-fi. En bar på nedervåningen. Trevliga rumskompisar. Hyffsat sköna sängar. Ja, det var väl det.