Varje morgon när jag vaknar känns det som jag ska öppna en ny lucka på julkalendern. Det är mörkt ute när vi ska gå till jobbet och det har det inte alltid varit. Idag var det till och med kallt! Som en riktig höstmorgon. På något sätt känns det som vi närmar oss julen. Mörker, kyla. Alla tecken finns där. Vi har åtminstone höst nu och snart kommer vintern! Tur att jag hinner åka hem innan den har brutit ut helt.

Dagen på jobbet gick annars väldigt fort och var kul som vanligt!

Om en timme kommer Linn och Emelia hit. Vi ska äta god mat i restauranger här nedanför och säga farväl till varandra då dom åker hem till Sverige imorgon. So depressing.

Jag är inte den känsliga typen av människa. Visserligen börjar jag gråta, skrika och stänga in mig på mitt rum när jag blir arg eller när jag inte får som jag vill. Det istället för att slå ihjäl personen som gjorde mig arg från första början, men det är inte den typen av känslor jag menar. Det jag vill få fram är att jag inte tycker om att uttrycka mig om saker och ting. Något som jag istället vill förmedla då jag har insett en massa saker av att vara här i Australien. Att se allt från ett annat perspektiv. Att uppskatta. Värdera.

En dag. När vi satt på stranden i Byron Bay hörde jag svenskar från alla håll och kanter (90% av alla backpackers består utav svenskar och resten är typ tyskar). Konstigt vore det annars för Byron Bay är nästan alla svenskars favoritställe här i Australien. Inte mitt dock. Hur som haver. Plötsligt gick det förbi en person, ganska smal. Grönt hår, magtröja, boots upp till knäna med en halv meter i platå och peircings i hela ansiktet. Jag tittade mig omkring och fick se samtliga svenskar bli tysta och gruppera sig. Viska. Titta. Fundera. Fnittra. Och följde personen med blicken. Resten av den, ska vi säga normala befolkningen? reagerade inte ens. Respekt.

När vi kommer till respekt är vi svenskar sämst. Inte alla förstås, men i allmänhet. Om alla tänker illa om en person som inte är uppbyggd för dagens äckliga samhälle, varför ens öppna munnen? Tänk. Håll det inte. Svårt liksom.

(Ah. Jag måste verkligen sluta upp med alla överdrivet långa inlägg som inte har någonting att göra med vad jag egentligen vill förmedla. Okej nog om det. Nu kör vi.)

Jag känner inte det där behovet av att FEZTAAa.
Visst, jag har provat på det. Haft mina stunder. Det kan vara kul ibland men det är inget jag finner intresse av. Hellre går jag ut för att ta någon enstaka öl med väninnor och bara prata. Eller så stannar jag helt enkelt hemma med en påse chips och en film vilket jag tycker utgör en ultimat fredag.

Jag har kurvor på min kropp.
Tack, det vet jag om. Det är även något som jag har försökt att bli av med i många år, för andras skull mer än min egen. Nu slår jag näven i bordet. Jag är nöjd med mig själv. Även om jag inte har kroppen som innebär förebilden för dagens alla kvinnor. Men vem har det?

Jag vill vara ensam.
Jag har inge bråttom med att hitta min blivande man. Han får komma när han komma vill. Just nu njuter jag av att vara ensam. Skulle kunna bygga mig en hydda ute i skogen och bo där föralltid. Skaffa några katter och baka var eviga dag #crazycatwomen #drömmen #woop.

Jag vill inte klä upp mig.
Jag älskar att köpa kläder men hatar att använda dem. Hur går det ihop? Allt jag vet är att jag ofta bakar och att jag ofta kladdar ner mig själv vilket får mig att använda samma gamla mjukiskläder dag in och dag ut. Detta för att inte skapa skyhöga berg utav tvätt för stackaren som sköter tvätten. Och det är inte jag.

Jag vill vara sur.
När saker inte går som jag har tänkt mig eller när jag helt enkelt är för trött för att lyssna eller prata, så kommer det alltid någon stackars person som får ut för mina utfall. Inte för att det är hens (vilket ultimat ord regeringen har kommit på som platsade perfekt i min mening) fel. Men just för att denna person gjorde det värre så skyller jag allt på...hen (okej, jag kommer aldrig att använda det igen).

Jag tycker om barnprogram.
Svampbob är ett av mina favoritprogram faktiskt. Ett mer barnvänligt Simpson eller Family Guy. Kanske? Humorn finns iallafall där.

Hej. Jag heter Sabina Hedlund. Det här är en liten del av mig och jag har inga problem med att vara mig själv. Puss.