Antal sängar.
Tio. Vi är sex personer som har bott här under en längre tid. Tre engelsmän och tre svenskar. De andra sängarna ockuperas utav en salig blandning backpackers varje dag. Just nu har det flyttat in en engelsk tjej som tycker att min packning är en jättebra plats att ha sin egna packning på. Nerverna på folk nuförtiden.

Hygienen.
Vi har kackerlackor som har skaffat hus och familj i och under allas packning. En permanent matta på golvet som har sugit åt sig utav flera års vätskor av alla dess slag (Att gå barfota på den känns som att klappa en hund som aldrig har duschat och är alldeles fet i pälsen. Typ Rabies Rangelben på Azorerna. Hur det nu kunde förmå mig att låta mig själv känna på något sådant).

Ordnig och reda. (Varning för hjärtattack hos de äldre)
Finns ingen. Den enda ordningen jag har är under vilka kvadratmeter min packning ligger utspritt på. Likaså för dem andra. Det finns med andra ord inte så mycket tom plats över. Det är förvånansvärt hur vi ens kommer in och ut ur rummet. Faktiskt.

Läge.
Utsikten från fönstret som råkar vara precis vid min säng är ett brunt, ruttet och fult hus. Vi har motorvägen precis utanför där en och en annan brandbil/polisbil/ambulans åker förbi flera gånger om dagen. Vi är omringade av så höga byggnader att solen aldrig når oss. Dessutom ligger vi i en grop, så det väntar en lång och plågsam backe åt vilket håll vi än går åt. Affären. Stan. Jobbet. Tunnelbanan.

Trivsel.
3 av 5 tonfiskburkar. Trots att hostlet är som det är så är det faktiskt en av de bättre vi har bott på. Gratis wi-fi. En bar på nedervåningen. Trevliga rumskompisar. Hyffsat sköna sängar. Ja, det var väl det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...