Jag är inte den känsliga typen av människa. Visserligen börjar jag gråta, skrika och stänga in mig på mitt rum när jag blir arg eller när jag inte får som jag vill. Det istället för att slå ihjäl personen som gjorde mig arg från första början, men det är inte den typen av känslor jag menar. Det jag vill få fram är att jag inte tycker om att uttrycka mig om saker och ting. Något som jag istället vill förmedla då jag har insett en massa saker av att vara här i Australien. Att se allt från ett annat perspektiv. Att uppskatta. Värdera.

En dag. När vi satt på stranden i Byron Bay hörde jag svenskar från alla håll och kanter (90% av alla backpackers består utav svenskar och resten är typ tyskar). Konstigt vore det annars för Byron Bay är nästan alla svenskars favoritställe här i Australien. Inte mitt dock. Hur som haver. Plötsligt gick det förbi en person, ganska smal. Grönt hår, magtröja, boots upp till knäna med en halv meter i platå och peircings i hela ansiktet. Jag tittade mig omkring och fick se samtliga svenskar bli tysta och gruppera sig. Viska. Titta. Fundera. Fnittra. Och följde personen med blicken. Resten av den, ska vi säga normala befolkningen? reagerade inte ens. Respekt.

När vi kommer till respekt är vi svenskar sämst. Inte alla förstås, men i allmänhet. Om alla tänker illa om en person som inte är uppbyggd för dagens äckliga samhälle, varför ens öppna munnen? Tänk. Håll det inte. Svårt liksom.

(Ah. Jag måste verkligen sluta upp med alla överdrivet långa inlägg som inte har någonting att göra med vad jag egentligen vill förmedla. Okej nog om det. Nu kör vi.)

Jag känner inte det där behovet av att FEZTAAa.
Visst, jag har provat på det. Haft mina stunder. Det kan vara kul ibland men det är inget jag finner intresse av. Hellre går jag ut för att ta någon enstaka öl med väninnor och bara prata. Eller så stannar jag helt enkelt hemma med en påse chips och en film vilket jag tycker utgör en ultimat fredag.

Jag har kurvor på min kropp.
Tack, det vet jag om. Det är även något som jag har försökt att bli av med i många år, för andras skull mer än min egen. Nu slår jag näven i bordet. Jag är nöjd med mig själv. Även om jag inte har kroppen som innebär förebilden för dagens alla kvinnor. Men vem har det?

Jag vill vara ensam.
Jag har inge bråttom med att hitta min blivande man. Han får komma när han komma vill. Just nu njuter jag av att vara ensam. Skulle kunna bygga mig en hydda ute i skogen och bo där föralltid. Skaffa några katter och baka var eviga dag #crazycatwomen #drömmen #woop.

Jag vill inte klä upp mig.
Jag älskar att köpa kläder men hatar att använda dem. Hur går det ihop? Allt jag vet är att jag ofta bakar och att jag ofta kladdar ner mig själv vilket får mig att använda samma gamla mjukiskläder dag in och dag ut. Detta för att inte skapa skyhöga berg utav tvätt för stackaren som sköter tvätten. Och det är inte jag.

Jag vill vara sur.
När saker inte går som jag har tänkt mig eller när jag helt enkelt är för trött för att lyssna eller prata, så kommer det alltid någon stackars person som får ut för mina utfall. Inte för att det är hens (vilket ultimat ord regeringen har kommit på som platsade perfekt i min mening) fel. Men just för att denna person gjorde det värre så skyller jag allt på...hen (okej, jag kommer aldrig att använda det igen).

Jag tycker om barnprogram.
Svampbob är ett av mina favoritprogram faktiskt. Ett mer barnvänligt Simpson eller Family Guy. Kanske? Humorn finns iallafall där.

Hej. Jag heter Sabina Hedlund. Det här är en liten del av mig och jag har inga problem med att vara mig själv. Puss.

 

erika

18 mars 2013 15:22

åh, du borde bli skribent för någon tidning! du är bäst precis som du är sabina, låt inte.. hen... förstöra det! finns ingen annan som du :* puss love you! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...