Såhär, när jag numera glider fram på räkmacka och inte gör mycket om dagarna - annat än att jobba förstås - tillbringar jag större delen av tiden med att försöka lista ut vad jag vill göra senare i livet. Efter det här liksom.

"Vad ska du bli när du blir stor?" Är en frågeställning som har förföljt mig enda sen barnsben (känner ni också igen er?). Även då var det en jobbig sak att svara på då jag, först och främst, inte hade planerat att bli stor.

Ju snabbare åren gick desto mer insåg jag att jag inte skulle få som jag ville och bestämde mig för att "prinsessa" skulle bli mitt framtida yrke. Att gifta sig med en prins, bo i ett stort slott och leva lyckliga i alla sina dagar verkade inte vara en alltför ansträngande utmaning. Den drömmen gick dock upp i rök lite senare...

Innan jag åkte hit hittade jag en massa skolböcker från fjärde klass som jag bläddrade igenom tills jag fick syn på rubriken "Vad jag ska bli när jag blir stor" som löd:

1. Bli bonde och jobba på ladugård.
2. Bli hemmafru
3. Jobba som kock på en restaurang.

Alla tre är faktiskt yrken som jag skulle kunna tänka mig att jobba med än idag. Jag älskar djur. Jag tycker om att städa/göra fint och jag älskar att laga mat lika mycket som jag hatar det. Perfekta kombinationen ju! Om ni hittar något yrke som innehåller alla ovanstående punkter, säg till mig då.

I början av högstadiet bakade jag mycket. Jag kommer ihåg det första receptet jag gjorde från en riktig receptbok; kärleksmums. Vilket slutade med att jag slängde i alla ingredienser i en bunke, rörde om och skeda i smeten i muffinsformar som gav resultatet: platta, kompakta och avskyvärt fula...muffins(?). Jag hade varken på icing eller kokos för det var alldeles för avancerat för min smak.

Några veckor senare fick jag se min mamma stå och göra samma recept. Mamma. Baka liksom? Men så såg jag att hon gjorde något konstigt. Vispade upp socker och ägg pösigt (som jag fick lära mig att det hette). Va? Jag gick fram och sa stängt åt henne att hon gjorde fel. Men fick som svar: det gör jag inte alls det! Det står här i receptet vad jag ska göra. Och resultatet blev höga, luftiga kärleksmums med glansig icing och kokos på. Så stod jag, ägd samt lika fundersamt, och undrade vad jag hade hållt på med hela tiden.

Och så, kära lärare, lärde jag mig att förstå ett recepts uppbyggnad.

Veckorna gick och jag blev alltmer besatt utav bakning. Tillslut hittade jag boken "sju sorters kakor" i vår skräpkällare som vi så hederligt kallar det, och jag blev kär direkt! Öppnade boken och fick ett litet glädjerus efter varje sida jag vände på. Rulltårtor. Semlor. Bullar. Biskvier. Munkar. Jag lovade mig själv att jag skulle baka allting från den boken och sen dess visste jag exakt vad jag skulle bli när jag blev stor.

Sen kom det ju den där jobbiga dagen då man skulle välja inriktning och gymnasium. Ullvigymnasiet var det absolut sista jag skulle välja. Nog att jag har gått 3 år på samma skola som min pappa jobbar på. Jag tänker inte sätta min fot på skolan som min mamma jobbar på. Det första jag gjorde var att skicka iväg ansökan till två orienteringsgymnasium, men blev nekad till båda. Lite komiskt när jag tänker efter. Att jag ens kunde tro att jag hade en chans. Jag kom typ alltid sist på tävlingarna. Konkurrerade mot personer som sprang elit och som var tre gånger snabbare än jag själv. Jag vet inte vad som gick igenom mitt huvud. Idiot.

Mitt andra val var livsmedel i Västerås som verkade helt ultimat och som jag säkert skulle ha kommit in på om jag hade sökt. Men så var det ju det där med att pendla. Hatar tåg. Hatar tidiga mornar. Hatar sena hemgångar.

Då var det bara restaurangprogrammet på Ullvi kvar. Jag tänkte att eftersom jag tycker att det är ganska kul att laga mat ändå, så kan jag väl ge det ett försök. Och det finns ju kallkök, där kan jag åtminstone få göra desserter. Från början tycker jag att det var ganska kul att laga mat, om man bortser från min lärare som tyckte att upplägget av det såg ut som lastbilschafförsmat. Vilket jag delvis kunde hålla med om, men tyckte inte att jag skulle få det bekräftat då jag var så stolt över min prestation.

Under halva gymnasietiden insåg lärarna min "talang" som jag fortfarande inte har insett själv. "Det är bara att följa ett recept. Alla kan väl läsa? Det är väl inte så jävla svårt" som min morfar brukar säga och jag håller med! Det är inte så jävla svårt. Gör ba.

Jag fick iallafall börja att vara på Bivur istället för Culinaren vilket var bra för jag hatade rent ut sagt att vara på Culinaren. Negativ aura så det svämmade över.

Under senare tid blev jag även trött på att baka, orkade inte höra om det, orkade inte se det. Det hände nog under tiden som vi var runt på en massa tävlingar som gick. Ja, jättedåligt. Och som vi varken fick något stöd eller hjälp med. Dessutom hade vi UF-företag som ingen heller ville hjälpa oss med. Då räddade praktiken i Mora som var den absolut bästa rehabilitering utav alla. Komma ifrån Köping och in till friden av ett husvagnsliv med bästa vän. Den mest ultimata praktikplatsen av dom alla.

Nu vet jag vad jag vill. Tror jag iallafall. För tillfället åtminstone. Jag vill bli dessertkonditor. Jobba på restaurang och bara göra desserter som jag får komponera och hitta på upplägg till alldeles själv. Gastronomiska sådana. Precis som jag vill ha det. Elegant. Stilrent. Snyggt. Modernt. Jag har en massa ideer som bara strömmar i mitt huvud och som måste komma ut!

Men jag vet hur det blir. Jag kommer hem, provar mina förslag och blir alltid lika besviken på resultatet. Då jag mitt egna företag som jag kan förlita mig på och som jag kommer att öppna när jag har kommit in i mogen ålder. Efter några års erfarenhet. Vänta bara!

Om tio år är jag säkert VD på ICA. Skulle inte bli förvånad

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...