Häromdagen gav jag mig ut på ett träningspass med cykeln. Eller ja, damtrallan (längar fortfarande till det tillfälle då någon lär mig att cykla på en sådan där racer med milimetertunna däck, rumpdödare till sadel och som inte alls ser stadig ut. En riktig cykel alltså, så jag kan skämmas ännu mer för tekniken jag inte alls tillhandahåller). Jag är väldigt skeptisk när det kommer till att t.ex träna på gym eller att hitta på egna träningsformer med konstiga redskap. Det må vara någon slags träning, fastän det inte känns som det för mig. Jag cyklade 3 mil på en damtralla utan växlar med högsta växeln redan inställd vilket var väldigt jobbigt såklart. Men det kändes inte som ett träningspass ändå då jag varken blev svettig eller anfådd. MEN om jag hade känt samma sak fast med en riktig träningscykel och fått ut samma resultat hade jag känt det som ett riktigt träningspass. Ett professionellt sådant.

Igår åkte jag till Kolsva för att försöka mig på en gammal orienteringsbana (fastän inga kontroller var utsatta). Jag insåg snabbt att det var omöjligt att försöka springa igenom den snåriga/risiga skogen så det blev lite småjogg/gång istället. Jag önskar verkligen att jag hade lite mer...stake. Bara springa som fa-an och strunta i om jag snubblar och skadar mig. Dock verkar det som att jag fick ärva alla mina förfäders svaga gener och förblev av den omtalade sorten. Sorten som stannar och går över/kryper under/joggar runt  nedfällda träd för att undvika att trampa snett. Sorten som koncentrerar sig på att finna ett lämpligt gömställe ifall en björn/varg/älg skulle komma till anfall. Sorten som stannar och plockar kantareller efter vägen under ett träningspass. Sorten som funderar på vilken låt man ska ha på hjärnan istället för att hitta lämpliga vägval till kontrollerna.  Sorten som gråter efter mamma när hen har insett att hen varken kan hitta kontrollen eller hem.

Fan. MAN UP.

Jag ska nog fly vardagen igen och ge mig ut på ett ett löparpass i skogen såhär på kvällskvisten. Jag vill vara någorlunda FIT FOR FIGHT inför o-ringen om snart en vecka...

Jag förstår att ni blir glada av att se ett nytt inlägg här i bloggen. WIHO på mig. Faktum är att det inte finns så mycket att berätta såhär i sommartider. Jobbtider. Så förvänta er inget...extraordinärt.

Om vi börjar med dagen så kan jag väl berätta att jag blev väckt ganska tidigt imorse av min far (på min sista lediga dag inför 1 ½ veckas jobb non stop) då han fick för sig att jag skulle jobba och hade försovit mig. Sedan kan man fråga sig om det hade spelat någon roll även om jag hade jobbat då han väckte mig 5 minuter innan jag skulle ha börjat vilket hade resulterat i att jag hade kommit försent ändå. Hedlund-klanen alltså....slutar aldrig förvåna mig...

I ett tappert försök till att somna om igen ringde museet för att påpeka att det fanns grindar på GG som inte hade blivit låsta och stått öppna över natten. Något som inte är på mig då det inte var jag som öppnade dem från första början. Nu råkar det vara så att jag agerar som något av en president över GG. Hövding. Ledare. Härskare över världsherraväldet. Och är det något som blir ogjort så är det jag som får ta alla smällar. Inte trevligt att bli slagen när man redan ligger ner. Just sayin'.

Om vi kan släppa hela jobbgrejen för ett tag kan jag tillägga att jag har bakat kakor. Inte den torra, enkla och tråkiga sorten, utan sorten med fina målningar och mönster av royal icing vars ideer jag har snott så egentligen är det inget märkvärdigt. Bara kopior. Bilder lägger jag nog upp imorgon när jag har fotograferat tingen. Förövrigt så hade jag tänkt att sälja dem på GG så kom och köp!

På eftermiddagen åkte jag och Erika ut till sommarstugan och åt jordgubbar. Vi åkte hem snabbt igen då vi insåg att det inte skulle gå att sola på grund av stormen som hade intagit hela Västlandasjön. Man blev kall bara av att se på det.

Slutligen gick vi på bio. The lone ranger med Johnny Depp som var så sjukt bra! Den bästa filmen som jag har sätt på länge! Skojar inte!