Efter att ha avverkat mitt jobbpass på GG och gjort en liten inhandling till stället begav jag mig ut till skogs för att leta efter hjortron. Min bror kom nämligen hem med en hel liter förra veckan och hade markerat på en karta var dessa små guldklimpar finns. Jag som inte ens tror på hjortron längre, iallafall inte i de här trakterna, gav mig ut för att leta samtitigt som jag planerade att köra lite mossintervaller.

Eftersom jag lätt fastnar för att göra annat (som att plocka hjortron) än att träna när jag väl finner tillfället i akt, så bestämde jag mig för att köra till ett ställe som låg en bit bort från själva "målet". Så jag inte hade något annat val än att springa dit liksom. Och det är väl nu jag kommer in på hur dålig jag är som orienterare och hur okapabel jag är till att hitta på smarta lösnigar....

Egentligen visste jag inte var jag var från början då stället jag hade parkerat bilen på inte ens existerade på kartan. Så jag sökte mig till något stort. Ett hygge som låg närmast kartkanten och som jag omedvetet lyckades stå 10 meter ifrån. Efter att ha korsat detta hygge kom jag fram till en ganska bred bäck som var omöjlig att ta sig över, för att inte tala om djup och grumlig och alldeles fylld med monster. Jag velade och vacklade ganska länge innan jag bestämde mig för att krypa över på ett nedfallet träd vilket var väldigt smalt och inte alls stabilt. Något distraherad av alla myggor som försökte äta upp mig tog det inte så lång tid innan jag var i vattnet. Jag gjorde ett nytt försök i en sittande ställning där jag drog mig fram med hjälp av armarna vilket resulterade till att mina 400-kroners tights gick sönder.

Nu var det bara att springa. Över stockar och stenar, höjder och gropar, grönområden och kalhyggen. Tills jag kom...det vet jag inte ens. Det jag trodde var rätt mosse var tydligen inte det. Eller så var det det, bara att jag inte fann några spår av hjortron. Dessutom fanns saker på kartan som inte fanns i verkligheten och tvärt om. Då kom jag in i mitt "Ge upp"-mood som nästan alltid uppstår när jag orienterar. Gråta, krama ett träd, Gå i cirklar, åka hem. Dock ovetande om var jag befann mig lyssnade jag efter motorljud från vägar, rinnande vatten från bäckar, hungersvrål från björnar tills jag tillslut fann min väg tillbaka till bilen igen. Och just det. Den eländiga bäcken som jag så tappert tog mig över, visade sig ha tillgång till en bro bara ett par hundra meter bort från mitt nedfällda träd...Gissa om jag grät nombords...

Så, jag åkte raka vägen till hjortronstället. Sprang ut. Tittade, letade, fann inget. Dog av alla mygg, knot och brons som överfall mig. Hoppade runt i någon form av indiandans innan jag sprang tillbaka in i bilen igen där jag tog skydd varpå jag åkte raka vägen hem. Besviken, arg och ledsen.

Jag förstår inte hur min bror lyckades hitta de där bären, hur han kunde ta sig igenom de där fältet av insekter, hur han kunde finna tålamod till att plockade på sig en liter bara sådär, hur han ens kunde ta sig dit. Faktum är att jag behöver de där bären till...vetenskap, Bakningsvetenskap och därför beslagtar jag dem nu. För det var dyrbar tid jag spenderade i den där skogen idag, tid som jag aldrig kommer få tillbaka och allt var...förgäves.