Den omnämnda släkträffen bestod förvånandsvärt utav samtalsämnet Australien och det faktum att jag verkligen ska åka dit. Det råder tvivel från alla håll och kanter och jag börjar tröttna på stödet som jag inte tycks få från någon i min familj eller släkt. Alltid standardfrågorna "Hur ska du klara av resan dit?" eller "Hur ska du försörja dig?" eller "Hur ska du hitta jobb?" eller "Vart ska du bo?" eller "Tänk om du blir uppäten av en haj, vad gör du då?" eller "Du vet att det finns över 100 sorters giftiga ormar där va? Och spindlar. Vad gör du om du blir biten?". Inget "Men Gud vad kul att du ska åka till Australien i ett halvår och upptäcka hela kontinenten på egen hand! Det skulle vi aldrig ha vågat! Vi är så stolta över dig!". Jag får liksom skapa all den där positiva uppmuntran och känslan på egen hand, och det går ju inte särskillt bra när jag ständigt påminns och trycks ner av allt som är negativt.

Men så här är det. Jag kommer åka, jag kommer vara jättenervös, jag kommer göra bort mig, MEN jag kommer klara av det! Och när jag har gjort det kommer jag vara så jävla stolt över mig själv och få ett fantastiskt minne och för att inte tala om erfarenhet som varar resten av livet. Förstå vilka roliga historier jag kommer dra för mina barnbarn i framtiden. Om jag inte blir uppäten av en haj förstås...

Sitter just nu på jobbet och bloggar med hjälp av bloggplatsens nya, fyndiga app. Vi har precis haft världens mest kaotiska rush. Och jag har, för mesta dels, sprungit runt som en panikslagen hare och gjort kaos med alla våffeljärn och bakverk. Men vi klarade av det till slut. Annars är det sista dagen med mina duktiga sommarjobbare och det har vi avslutat med att äta hämtmat på chili nam nam. So duh good!

Ikväll ska jag åka förbi mormor och morfar och hälsa på mina kära kusiner som har kommit hit enda från Luxemburg. Så det ska bli riktigt trevligt!

Nu ska jag återgå till att göra ingenting. HERRAAAA.