Slänger iväg ett snabbt inlägg innan min internettid tar slut.

Idag gjorde vi ett tappert försök till att gå till stranden. Vi såg en skymt av blått på himlen och antog att det skulle bli en bra dag. Det började regna 10 minuter senare. Jag köpte mig ett par skor för runt hundralappen. Jag kunde ha fått ett par extra för endast 30 kr då det var specialerbjudande. Men jag är backpacker. Jag har inte plats för det.

Vi gick tillbaka och jag har ännu en gång avverkat x antal Astrid Lindgren-avsnitt. WIHO.

På fredag drar vi vidare till coffs harbour och jag önskar och hoppas och ber att det blir fint där. Hostlet vi ska bo på verkar helt ultimat då dom har gratis kanoter, surfingbrädor och syklop som man kan få låna! Jag vill så gärna surfa igen!

Vuxen. Jag har passerat ungdomsåldern och blivit vuxen. Gud vad deprimerande. Jag känner mig mognare på något sätt....pfft. Det förändrar inte det faktum att jag fortfarande kommer sitta och spela Nintendo 64 och ha Disney/Harry Potter maraton med Erika hela bittra vuxenlivet ut. För det är bara sånt vi gör.

Min födelsedag. Den sved. Jag skrubbade bort den brända och döda huden från min bränna i ansiktet när jag dushade och resultatet blev en ljusrosa, babymjuk hud som sved något så otroligt! Annars var den var inte mer speciell än någon annan dag. Jag har legat i sängen i stort sätt hela tiden och tittat ut på vädret som har visat blandat gråa moln och regnskurar. Rebecca bjöd på mat och en iskall väluppskattad öl såhär på kvällskvisten. Mina andra par skor gick sönder, så nu är jag illa tvungen att slösa mina födelsepengar på sådana. Och så sprang vi ut på stranden, hoppade i vattnet och skrek ut alla möjliga fraser, då vi hade den helt för oss själva. You only live once.

Jag kan berätta om något roligare istället. Igår var vi som sagt upp till fyren har i Byron som ligger beläget på den mest sydliga, och för att inte tala om, högsta punkten här på östkusten (högsta kanske var lite överdrivet, men med tanke på alla trappsteg vi tog och träningsvärken som uppstod dagen efter, kändes det som det). Halvvägs började det såklart att regna och vi tog skydd under ett halvruttet busshållplatstak. Det varade som tur var inte så länge så vi gick vidare. Nästa stopp gjorde vi vid en klippa som stod ute på havet. Bara sådär, helt random. Där gick vi upp och kollade på alla snygga surfare som just då strejkade och inte alls ville visa upp sina...skills. Efter det blev vägen bara brantare och stegen mer tunga. Vi kollade ut mot havet och såg ett stort regnmoln som var på väg in och då gick det betydligt mycket snabbare. Vi kom upp till fyren tillslut. Svettiga. Anfådda. Halvdöda. Fick veta att det kostade pengar att gå upp i den och gick lika bittert den långa vägen hem igen. Nej, men. Det var värt det. Verkligen.

Den bästa presenten jag fick idag var faktiskt mailet från Sue som sa att vi fick komma tillbaka till bageriet och jobba igen! Redan på onsdag nästa vecka! Resan ner blir kortare än planerat men otroligt nog har jag faktiskt saknat Sydney. Och jobbet!

Jag ska försöka lägga upp lite bilder igen. Funkar det inte så får det va. Ser ni inga så vet ni varför...

Nu är vi i Byron Bay på ett hostel som heter Nomads. Häromdagen såg vi solen för första gången på 2 veckor och eftersom vi började känna oss likbleka igen efter att inte ha solat på ett tag, så gick vi ner till stranden, idiotiskt nog utan solkräm, och solade. Det blev en otrevlig bränna på det. Ont gjorde (gör) det också.

Efter Noosa åkte jag med Rebeccas familj till Brisbane där vi stannade i 3 dagar. Det regnade samtliga dagar och vi spenderade dom med att gå i varuhus och på bio.

Därefter åkte vi vidare till surfers paradis där det ännu en gång regnade. Eller det var snarare storm. Stränderna var avstängda och vi gjorde inte mer än att sitta inne på hostlet. Förutom tiden då vi inte satt på hostlet och gick i butiker då då. Jag skymtade en marabou chokladkaka som lyste upp i ett utav skyltfönstren medan änglakören sjöng och jag gick i slowmotion. Sprang exalterat in och övertalade mig själv om att jag skulle köpa den. Vände på prislappen och såg att den kostade 40 svenska kronor. För en 100 grammare. Det var inte värt det. Då önskar jag hellre att min familj står där på flygplatsen när jag kommer hem med en marabou. En daim. En påse ahlgrens bilar. Kokosbollar. Plopp. Polly. Svenskt kranvatten. Köttbullar. Korv. Måste jag fortsätta?

Nu ska vi försöka ta oss an att gå till fyren här i Byron som är den sydligaste punkten på hela östkusten. Första gången blev det för mörkt. Andra gången började det regna och vi höll på att drunkna utav översvämningen som skapades. Tredje gången gillt?

Tills vidare.

Alla tjejer från vårat rum gick ut för gratis pizza och Goon (ett billigt vin som jag inte ens vill veta vad det innehåller. Berusad blir man iallafall) igår kväll medan jag tog tillfället i akt att få hela rummet för mig själv. YOLO. Det varade dock inte så länge då en utav tjejerna kom tillbaka och hade tappat bort sin rumsnyckel (man måste betala cirkus 70 kr för borttappad nyckel och det är en orimlig summa för oss backpackers). Jag hjälpte till att leta genom att lägga mig ner i sängen och kolla på "vi på saltkråkan" på youtube. Nu fick jag mig själv att framstå som egoistisk och väldigt...svensk, men jag erbjöd mig iallafall att hjälpa till på riktigt samtidigt som jag visade en massa medkänsla.

En kvart senare kommer hon fram till mig med nyckeln i handen "du vill inte ens veta vart den låg". Hon hade lagt den i sina andra shorts när hon bytte om, något som jag egentligen skulle kunna lista ut för min pappa gör sånt hela tiden. Lägger saker där dom inte hör hemma. Även om han lägger dem på rätt plats så springer han ändå runt, som någonting vilt, och letar. Alltid lika rolig morgonshumor.

Jag satt uppe halva natten och kollade på Astrid Lindgrens filmer. Något som jag tycker borde visas oftare hemma i Sverige istället för allt animerat action-skit. Tänk på barnen. Och där var det bekräftat. Första farmor-symptomet. WOHO. Nej men helt seriöst, min hemlängtan till Sverige är så pass enorm ibland så Jag måste trösta mig med någonting nostalgiskt.

Jag låg och kollade tills jag kom till det där jobbiga stadiet när man inte kan hålla ögonen öppna längre och då slocknade jag.

Runt timmen senare, när jag precis har kommit in i min skönhetssömn, kommer alla tjejer tillbaka igen. Ignorerar det faktum att 3 i rummet sover, tänder lampan och börjar prata högt/skrika. Fulla som bara den. What the fuck liksom. Jag låg och vände mig, frustade, grymtade, sparkade för att visa att det inte var okej. Men det syntes uppenbarligen inte. Då gjorde jag, som jag alltid brukar göra, när jag stör mig på någon. Bygger upp en tanke där jag stryper personen/personerna till en långsam, plågsam död. Lugn. Jag är ingen psykopat. Det skulle aldrig förmå mig att göra något sådant i verkligen........ElLeR?. NEJ. Aldrig.

Det här är ännu ett förslag på hur jobbigt det är att vara backpacker. Dela rum med en massa okända, vissa väldigt jobbiga. Aldrig få vara ifred. Bli sämre behandlad. För helt ärligt, det blir vi. Folk gör vad som helst för pengar nu för tiden. Vi blir inslängda i rum som är mögliga, ruttna och läcker. Inte för jag bryr mig, allt jag behöver är en säng. Det är lite komiskt egentligen. En natt på hostel kostar lika mycket som en tält-plats på Smögen. Så ovärT. Nästan så jag har lust att köpa mig ett tält och bara gå ut och vandra helt för mig själv... Bland spindlar och ormar. Nej, jag trivs nog rätt bra ändå.

Där har ni det, ännu ett överdrivet långt och detaljerat inlägg om någonting obetydligt. Jag ger upp, det stormar och regnar ute och jag ska ligga inne och ha Astrid Lindgren-maraton hela dagen. Whoop.

Jag gick upp ganska tidigt imorse för att vara hurtig och ta mig en promenad. Jag packade ner en tomat (ja, Jag har börjat gilla tomat(?!) Och två havrekakor som fick motsvara min frukost/lunch. Jag började gå mot Sunshine Beach som var dagens mål. Halvvägs kände jag regndroppar på min panna men övertalade mig själv att det var en illusion och fortsatte gå. De få regndropparna omvandlades så småningom till ett liknande vattenfall. Jag ställde mig under ett träd för att få något slags skydd, men icke. En dam med ett paraply gick förbi och log lite smått åt mig som såg ut som en blöt, slickad hund. Jag bestämde mig för att gå tillbaka. I regnet. Ensam. Genomblöt. Utan att ens bry mig. Svor åt vädergudarna gjorde jag också. Jag gick in på Coles när jag kom tillbaka och fördrev tiden genom att kolla igenom alla produkter på affären. Jättekul. Jag gick tillbaka till hostlet efter att ha inhandlat youghurt och inlagda persikohalvor.

5 timmar senare ligger jag fortfarande kvar i sängen. Bestämde mig för att köpa ett Internet till, så jag åtminstone kan titta på en film eller något. Det ska tydligen regna hela dagen imorgon också, så funderar på om jag ska gå på bio eller något. Samtidigt känns det så värdelöst eftersom jag inte har sätt någonting av Noosa än. Och vi åker vidare till Brisbane på söndag...men men. Vi har ju halva kusten kvar!

Ibland önskar jag att jag hade sparat ihop mer pengar innan jag gjorde den här resan. Jag klarar av att leva här och göra saker för det jag har, det jag har jobbat ihop här. Det som är drygt är att jag hela tiden måste prioritera saker som jag vill göra. Australian zoo ligger här i Noosa men det har jag strykt från listan eftersom det är jättedyrt och jag har ju redan sätt vilda kängurus och koalor. Dessutom finner jag ingen större lust med att titta på djur som lever i fångenskap.

Vi har redan köpt busspass längst med hela östkusten, så allt som finns på vägen kommer vi att se, vilket känns tryggt. Sen är det Ayers Rock som jag så gärna vill se innan jag lämnar det här landet. Beroende på hur det ser ut med jobb när vi kommer ner till Sydney igen och beroende på om jag ens kommer orka vara kvar där så länge, så kan jag åka dit. Jag vill lika gärna inte komma hem med 0 kr på kontot.

Men en sak är säker. Jag KOMMER att åka tillbaka till Australien i framtiden. Och då ska jag ha samlat ihop tillräckligt med pengar så att jag bara kan resa runt. Se saker som jag missar under den här resan. Västkusten, Nya Zeeland. Jag kanske t.o.m kan få med min bästa vän?

Först ska jag resa runt i Europa. England. USA. Världen.

Nu kan jag lika gärna blogga när jag ändå har köpt mig ett 24-timmars Internet. Lär skriva många långa inlägg så ni har någonting att läsa tills nästa gång jag får Internet, och vem vet när det händer...

Nu har jag fått min första ensamma natt på tre månader. Det känns så himla skönt att bara ligga kvar i sängen, utan att ha några planer inför dagen. Ta allting som det kommer. Äta när jag vill, vad jag vill. Inte behöva anpassa mig efter någon. Bara vara mig själv. Jag bor med jättetrevliga tjejer från England som jag kan vara med om jag vill. Men nu känner jag bara för att vara ensam. Det är skönt eftersom jag inte är så mycket för människor i vanliga fall ändå. Samtidigt är jag jätteglad att jag fann några att resa med, för det har gjort resan så mycket roligare och jag har vågat göra så mycket mer tillsammans med dom. Men som sagt, Rebecca och jag har varit tillsammans sen dag 1, vi har bott tillsammans, jobbat tillsammans, alltid varit tillsammans, så en liten paus är nog bra för vårat förhållande.

Jag tänkte tillägna detta inlägg till Sverige då Australien har fått mig att inse hur mycket jag älskar mitt hemland. Inte för att jag har någonting emot det här landet, men det finns saker som Australien saknar som Sverige har och tvärt om.

Maten.
Första kvällen på Wake up blev vi bjudna på gratis BBQ i Side Bar. Vilket lät väldigt lockande till en början. När vi väl stod i matkön såg vi hur personalen, likt mattanter, stod och delade ut vita rostbrödsmackor med en korv och BBQ-sås i. Första sämsta intrycket av matkulturen i Australien.Först trodde vi att dom bara försökte vara ekonomiska, men faktum är att dom inte äger korvbröd här. Helt seriöst.

Deras bröd är näst intill vitt. Dom har bara vitt bröd. Man måste leta länge om man vill hitta något som är grovt och det gör man sällan.

Vi har bara tänkt ekonomiskt när det gäller maten. Dom första månaderna köpte vi bara pasta och någon burksås. Nu när vi träffade Therese igen började vi med ris, tonfisk och BBQ-sås som vi kör på än. Faktiskt godare än vad det låter. Men långt, långt. Långt. Ifrån den svenska maten. Vi har så sjukt bra matkost hemma i Sverige! Ta vara på den! Det finns ingen annanstans. Australiens BBQ-sås går dock inte att slå. Godaste ever.

Chips och godis.
Ett ganska löjligt ämne, men ändå. Vi svenskar är nog värst när det gäller godis. Speciellt smågodis. Hur många sorter har vi inte? Stjärnstopp.

Lösgodis existerar inte ens på de vanliga matbutikerna här. Det finns i vissa småbutiker, men kanske bara 10 olika smaker. Dessutom lägger man i det i små plastlådor istället för påsar. Dom har en enorm fobi för bakterier här.

Chipsen består bara av konstiga smaker. Det finns kycklingsmak som nog ska motsvara Sveriges dill och gräddfil. Det finns Pringles, men även dom i konstiga smaker. Pizzasmak. Cheese. Klassiska BBQ.

Det vi brukar unna oss mest av är deras otroligt goda kakor. Tim Tam.

Naturen.
Australiens natur går inte att jämföra med någonting annat. Den är otroligt stor och otroligt vacker. Något som får mig att vilja springa rakt igenom den. Sen påminner jag mig själv om att det finns över 100 giftiga ormar där ute. Och spindlar. Och dödliga växter. Därför älskar jag verkligen naturen i Sverige för den är vacker på sitt sätt och man dör inte över att vistas i den.

Människorna.
Jag älskar verkligen Australienare. Så jäkla CHILL och underbara. Det märkte jag speciellt på cafeet. Varje gång jag stod i vägen eller råkade knuffa till någon, så bad dom om ursäkt. Jag också för den delen men ändå. Och nästan varje mening avslutar dom med Dal, love eller hun. Och så utrycket som jag gillar mest av allt; No worries!

Allt eftersom vi har bytt hostel har vi hamnat med svenskar. Vi hatar att bo tillsammans med andra svenskar. Så himla drygt. Vissa som vi har träffat är ju jättetrevliga, men andra....Inte för att dom har gjort något, dom är bara allmänt jobbiga att lyssna på (Snacka om diskriminering av det egna folket)

Det jag saknar mest av allt är såklart att baka! Och chillhelgerna med Erika. Jag brukar sitta uppe på kvällarna och skriva ner allt som jag ska baka när jag kommer hem. Dessutom försöker jag komponera nya, spännande smaker till min pralinkollektion som jag ska sälja på GG i sommar...yeah you better buy them...

Har hamnat på ett hostel som heter Nomads här inne i Noosa city. Två nätter på Gagaju bushcamp var tillräckligt. Jag kände att jag inte hade erfarenhet nog att bo själv i Australiens outback utan teckning eller pengar på mobilen, bland muterade insekter som säkert var dödliga och med en massa Goon-drickande backpackers. Även om det låter ganska lockande. Jag skulle lätt kunna göra det hemma dock. Lätt.

I måndags förmiddag anlände vi till Noosa junction efter en 18 timmars bussresa utan sömn och med stel nacke. Vi tog farväl av Therese som åkte bussen vidare till Brisbane. Som dom vilsna själar vi är tog det en stund att förstå vart vi skulle ta vägen. Vi gick till en stor parkering där vår shuttle buss stod och väntade, en 65-årig gubbe med ölmage som rökte därtill. Lagom välkomnade sådär.

Efter lite överlevnadsshopping bar det
"äntligen" iväg into the wild. En 20 minuters bilresa från stan låg campet beläget. Första intrycket var ganska mysigt faktiskt. Påminde lite om Sverige, vilket bara var dåligt för just då ville jag bara ha min familj där. Med husvagnen. Titta på allsång på skansen som är en sån där mysigt sommarkvällsaktivitet. En rejäl hemlängtan slog till. Förmodligen för att jag var så trött från bussresan och mina ben gjorde ont och hade blivit läskigt uppsvällda vilket fick mig att tro att jag var döende. Och sen är det alltid lika jobbigt att åka från det ena stället till det andra när man precis har vant sig.

Sängarna (om man kan kalla dom för det) var en tygbit som var uppspänt mellan två träpelare. Riktigt obekväma och ostabila. Varje gång jag rörde mig trodde jag att allt skulle rasa samman. Täcket bestod av ett tunt lakan och kudden var rätt skön faktiskt. Jag låg sömnlös hela första natten, dels för att jag frös och dels för att jag inte ville krossa Rebecca som låg i sängen under mig genom att röra mig för mycket. Kunde inte vända, sparka, hoppa som jag brukar göra i sömnen.

På morgonen betalade jag och Rebecca 20 dollar var för att följa med och paddla kanot, vilket var helt värt pengarna. Vi var 5 kanoter som var ute och paddlade varav 3 i varje. Det bästa var nog att inga ledare följde med. Vi var oerfarna, ensamma och fick en karta. "Här, åk till den här stranden" som låg cirkus 8 kilometer bort. Det här lägret hade verkligen inga regler. Man kunde lika gärna drunkna på vägen och dom skulle säkert bara stryka av en från listan. Som om man aldrig hade varit där. "Allt ni gör sker på egen risk" var det sista vi fick höra innan vi stack iväg.

Jag hamnade i en kanot med en tjej och kille från tyskland. Riktigt roliga och trevliga faktiskt och dom pratade engelska med varandra bara för min skull. Annars är tyskar nästan värre än svenskar. Tillbakadragna och egna. Killen visade sin erfarenhet av det svenska språket genom att slänga ut en massa svordommar lite då och då som han hade lärt sig från nån."fan" "håll käften" vilket fick mig att brista ut i skratt. Annars var de tre skitsnygga engelsmän i en annan kanot. Rebecca hamnade med en kille och tjej från Frankrike. En tjej och två killar från Tyskland i den tredje och en tysk och två engelska i den fjärde.

Vi paddlade först ut till en stor sjö som låg en bit bort. Från sjön skulle vi ta oss in till en mindre flod där det fanns ett badställe. Bara engelsmännen var modiga nog att hoppa i det grumliga krokodilvattnet. JoKe. Det fanns inga krokodiler där...tror jag iallafall.

Därefter tog vi oss till stranden där vi åt vår picknick och stannade i ytterligare 2 timmar. Kollade på en kille som skulle lära sig åka kite vilket var väldigt underhållande.

Vägen tillbaka var verkligen hemsk. Det var sjukt mycket vågor ute på sjön så man kom knappt någonstans. Det blev inte så mycket bättre när mina två kompanjoner tog mestag med sina paddlar som knappt rörde vattnet och hade sina fikapauser lite då och då. När vi kom tillbaka in på floden gick det lättare igen.

Hela tillbakavägen sjöng vi Disneylåtar på både tyska och svenska och förundrades över hur gott det hade varit med en Willy Wonka chokladkaka. Vilda kängurus såg vi vid flodkanten också. Jag var helt slut i armarna när vi kom tillbaka. Har inte tränat någontig sen vi kom hit och det kändes. Men det var verkligen skitkul! (Jag önskar mig en kanot i julklapp mamma och pappa!)

På kvällen checkade det in en massa nykomlingar och jag gick till sängs tidigt. Det blev tyvärr ännu en sömnlös natt då en av killarna i rummet snarkade. Högt dessutom. Var nära på att slå ihjäl han. Nejdå. Men åtminstone kasta en kudde eller något. Insåg sen att jag inte skulle orka hämta den och satte på musik på högsta volym istället.

På morgonen checkade vi ut. Kände mig lättad över mitt beslut att inte stanna kvar, dock ovetande om vart jag skulle ta vägen. Rebecca gick runt på upptäktsfärd när vi kom in till stan medan jag satt och vaktade väskorna. Hon hittade ett hostel som var jättedyrt, men jag bestämde mig för att slå till ändå. För stunden orkade jag inte bry mig. Vill hellre bo tryggt än billigt och vidrigt. Rebeccas familj kommer ikväll och hon får verkligen unna sig på ett hotel. Ganska lite jätteavis. Men men, jag får det väl bra i mitt 8-pers rum här på Nomads.

Vi var på bio idag också. Som tidsfördriv för inväntan av incheckningen. I världens minsta biosalong. Vi såg The impossible som är en verklighetsbaserad film om tsunamin i Thailand. Helt sjukt vad hemsk och bra den var på samma gång. Har aldrig gråtit till en film på bio, men nu kunde jag bara inte hålla tårarna inne samtidigt som jag önskade att jag kunde hoppa in i filmen och hjälpa alla. Kan fortfarande inte få ut det ur huvudet. Hemskt att det har hänt på riktigt.

Just nu har vi hamnat på ett ställe som heter Airlie Beach. En jättefin liten hamnby precis vid havet! Hostlet har tyvärr inte tillgång till gratis WiFi så nu har jag betalat bara för att hålla er uppdaterade...yeah you better read it...

I förrgår var vi ut till öarna Whitsundays för att ännu en gång snorkla! Vi åkte ut på en sån där snabb rafting båt och surfade/hoppade fram på vågorna. Det var riktigt roligt! Det häftigaste var nog när vi åkte igenom något som dom kallade för "Gods washingmachine". Det levde verkligen upp till sina förväntningar kan man säga...

Vi åkte vidare till en strand som hette whitehaven beach där man såg ut över den fina sanden, vattnet och öarna! (Sök på google, ni kommer säkerligen få fram exakt samma bild som jag tog med min kamera).jättevackert verkligen.

Efter vår näringsrika lunch som - för vår del - bestod utav syltmackor och nötter (vi vägrade betala de där extra 15 dollarna för att unna oss en rejäl kallskuren Gourmetmiddag med allt vad det kan innehålla) följde vi med en utav ledarna som skulle visa oss stingrockorna. När vi stod i vattnet såg vi hur svarta skuggor snabbt svepte förbi. Jag hoppade till för en sekund samtidigt som ledaren konstaterade att dom känner av rädsla och kommer sticka mig om jag visar den. Tack liksom. Han själv, som verkade allmänt galen ändå, sprang runt och försökte jaga/fånga dom och en stingrocka kom rakt mot mig men vände precis framför mina fötter (fick med det på film!). Såg hur mitt liv passera i revy samtidigt som jag trodde att jag skulle sluta som Steve Irwin...man fick sig en adrenalinkick allt.

Annars har det varit jättetråkigt väder här! Inte alls lika fint som i Cairns. Igår låg vi inne hela dagen och fastän det är lika tråkigt väder idag så ska vi tvinga oss ut och promenera/bada. Jajamen.

På söndag åker vi vidare till ett ställe som heter Noosa. Vi har bokat hostel på ett "bushcamp" som ligger mitt ute i ingenstans, det blir nog intressant att se hur vi överlever detta...Australien outback, here we come!

BTW. Såg en jättestor spindel! Typ 10x vår husspindel som vi har hemma i Sverige. Dog typ.