Har hamnat på ett hostel som heter Nomads här inne i Noosa city. Två nätter på Gagaju bushcamp var tillräckligt. Jag kände att jag inte hade erfarenhet nog att bo själv i Australiens outback utan teckning eller pengar på mobilen, bland muterade insekter som säkert var dödliga och med en massa Goon-drickande backpackers. Även om det låter ganska lockande. Jag skulle lätt kunna göra det hemma dock. Lätt.

I måndags förmiddag anlände vi till Noosa junction efter en 18 timmars bussresa utan sömn och med stel nacke. Vi tog farväl av Therese som åkte bussen vidare till Brisbane. Som dom vilsna själar vi är tog det en stund att förstå vart vi skulle ta vägen. Vi gick till en stor parkering där vår shuttle buss stod och väntade, en 65-årig gubbe med ölmage som rökte därtill. Lagom välkomnade sådär.

Efter lite överlevnadsshopping bar det
"äntligen" iväg into the wild. En 20 minuters bilresa från stan låg campet beläget. Första intrycket var ganska mysigt faktiskt. Påminde lite om Sverige, vilket bara var dåligt för just då ville jag bara ha min familj där. Med husvagnen. Titta på allsång på skansen som är en sån där mysigt sommarkvällsaktivitet. En rejäl hemlängtan slog till. Förmodligen för att jag var så trött från bussresan och mina ben gjorde ont och hade blivit läskigt uppsvällda vilket fick mig att tro att jag var döende. Och sen är det alltid lika jobbigt att åka från det ena stället till det andra när man precis har vant sig.

Sängarna (om man kan kalla dom för det) var en tygbit som var uppspänt mellan två träpelare. Riktigt obekväma och ostabila. Varje gång jag rörde mig trodde jag att allt skulle rasa samman. Täcket bestod av ett tunt lakan och kudden var rätt skön faktiskt. Jag låg sömnlös hela första natten, dels för att jag frös och dels för att jag inte ville krossa Rebecca som låg i sängen under mig genom att röra mig för mycket. Kunde inte vända, sparka, hoppa som jag brukar göra i sömnen.

På morgonen betalade jag och Rebecca 20 dollar var för att följa med och paddla kanot, vilket var helt värt pengarna. Vi var 5 kanoter som var ute och paddlade varav 3 i varje. Det bästa var nog att inga ledare följde med. Vi var oerfarna, ensamma och fick en karta. "Här, åk till den här stranden" som låg cirkus 8 kilometer bort. Det här lägret hade verkligen inga regler. Man kunde lika gärna drunkna på vägen och dom skulle säkert bara stryka av en från listan. Som om man aldrig hade varit där. "Allt ni gör sker på egen risk" var det sista vi fick höra innan vi stack iväg.

Jag hamnade i en kanot med en tjej och kille från tyskland. Riktigt roliga och trevliga faktiskt och dom pratade engelska med varandra bara för min skull. Annars är tyskar nästan värre än svenskar. Tillbakadragna och egna. Killen visade sin erfarenhet av det svenska språket genom att slänga ut en massa svordommar lite då och då som han hade lärt sig från nån."fan" "håll käften" vilket fick mig att brista ut i skratt. Annars var de tre skitsnygga engelsmän i en annan kanot. Rebecca hamnade med en kille och tjej från Frankrike. En tjej och två killar från Tyskland i den tredje och en tysk och två engelska i den fjärde.

Vi paddlade först ut till en stor sjö som låg en bit bort. Från sjön skulle vi ta oss in till en mindre flod där det fanns ett badställe. Bara engelsmännen var modiga nog att hoppa i det grumliga krokodilvattnet. JoKe. Det fanns inga krokodiler där...tror jag iallafall.

Därefter tog vi oss till stranden där vi åt vår picknick och stannade i ytterligare 2 timmar. Kollade på en kille som skulle lära sig åka kite vilket var väldigt underhållande.

Vägen tillbaka var verkligen hemsk. Det var sjukt mycket vågor ute på sjön så man kom knappt någonstans. Det blev inte så mycket bättre när mina två kompanjoner tog mestag med sina paddlar som knappt rörde vattnet och hade sina fikapauser lite då och då. När vi kom tillbaka in på floden gick det lättare igen.

Hela tillbakavägen sjöng vi Disneylåtar på både tyska och svenska och förundrades över hur gott det hade varit med en Willy Wonka chokladkaka. Vilda kängurus såg vi vid flodkanten också. Jag var helt slut i armarna när vi kom tillbaka. Har inte tränat någontig sen vi kom hit och det kändes. Men det var verkligen skitkul! (Jag önskar mig en kanot i julklapp mamma och pappa!)

På kvällen checkade det in en massa nykomlingar och jag gick till sängs tidigt. Det blev tyvärr ännu en sömnlös natt då en av killarna i rummet snarkade. Högt dessutom. Var nära på att slå ihjäl han. Nejdå. Men åtminstone kasta en kudde eller något. Insåg sen att jag inte skulle orka hämta den och satte på musik på högsta volym istället.

På morgonen checkade vi ut. Kände mig lättad över mitt beslut att inte stanna kvar, dock ovetande om vart jag skulle ta vägen. Rebecca gick runt på upptäktsfärd när vi kom in till stan medan jag satt och vaktade väskorna. Hon hittade ett hostel som var jättedyrt, men jag bestämde mig för att slå till ändå. För stunden orkade jag inte bry mig. Vill hellre bo tryggt än billigt och vidrigt. Rebeccas familj kommer ikväll och hon får verkligen unna sig på ett hotel. Ganska lite jätteavis. Men men, jag får det väl bra i mitt 8-pers rum här på Nomads.

Vi var på bio idag också. Som tidsfördriv för inväntan av incheckningen. I världens minsta biosalong. Vi såg The impossible som är en verklighetsbaserad film om tsunamin i Thailand. Helt sjukt vad hemsk och bra den var på samma gång. Har aldrig gråtit till en film på bio, men nu kunde jag bara inte hålla tårarna inne samtidigt som jag önskade att jag kunde hoppa in i filmen och hjälpa alla. Kan fortfarande inte få ut det ur huvudet. Hemskt att det har hänt på riktigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...