Jag älskar studiedagar. De brukar alltid komma när man behöver dem som mest och ge guldkant på tillvaron. Idag var jag extra trött av någon anledning så det ska bli riktigt skönt att få sova ut imorgon. Ska dessutom försöka hitta en outfit till studentfezten på torsdag. WOOP WOOP.

Jag hatar dessa helvetes, jävla skräckfilmer lika mycket som jag älskar dem. Nu har jag sett två. Den första om en haj, den andra om en krokodil (de två vidriga kreaturen som egentligen inte borde få existera. Seriöst. Jag föredrar att bli uppäten av en muterad fjäril).

The reef är en film baserad på en sann historia där fem personer är ute och seglar när båten plötsligt slår i ett rev och går på grund. Personerna måste sedan försöka ta sig till land, men blir uppätna av en haj på vägen tills bara en återstår och överlever.

Black water är även den en film baserad på en sann historia där 4 personer ska ut och fiska i en flod när båten plötsligt blir omkullvält av en krokodil och persornerna uppätna, one-by-one, tills bara en återstår och överlever.

Det man alltid hoppas på i slutänden av en film är att alla ska klara sig eller ta sig till något säkert ställe och leva lyckliga i alla sina dar. Men å andra sidan, vad vore en skräckfilm utan skräck? En haj har åtminstone mage nog att visa fenan över ytan när Den är på väg att attackera. Dessutom kan man se Den på håll i det klara blåa vattnet. En krokodil vet man aldrig vart man har då det är svårt att se igenom den grumliga floden. De kan bara ploppa upp från ingenstans med deras uppkäftiga I'm-gonna-eat-you-blick för att sedan dyka ner igen och göra någon oväntad manöver.

Det jag alltid stör mig på när det gäller sådana här filmer är när de filmar under ytan och lägger till en sån där svagt dånande ljudeffekt som tyder på att något hämskt ska hända fast det inte gör det?! Och där sitter jag och spänner varje muskel i kroppen samtidigt som jag skriker, SIMMA FÖR FA-AN. SLUTA PLASKA RUNT OCH SE UT SOM ETT OFFER. BÖRJA SIMMA DIN TÖNT. COME ON MATE, YOU CAN DO IT, helt i onödan. Man hoppas ju liksom att det ska hjälpa. Att dom kan höra mig...Forever alone...

Filmerna var bra i övriga fall. Helt klart värda att se.

Något som jag alltid har varit dålig på är att städa. Plocka undan efter mig. En egenskap som jag verkar ha ärvt av far min då han är likadan. Slarvig. Damn you gener! 

När jag var mindre, hade jag en sjukt livlig fantasi som typ: Jag ska göra ett naturreservat av vårat skräprum och låta alla världens djur bo där. Eller Jag ska bygga en robot som ser ut som mig så jag inte behöver gå i skolan mer. Det förstnämnda blev mindre lyckat då jag på något sätt inte kunde få gräset och grenarna, som jag hade slängt in på vårat betongklädda golv, att växa. Slutresultatet av roboten blev ett blått GB-glasspaket med 4 kartongutklippta hjul som inte ens kunde "rulla" själv. Mina vetenskapliga påhitt gjorde mig inget annat än besviken och mitt rum såg alltid ut som andra världskriget.

Igår gjorde jag ett godhjärtat försök till vad vissa människor kallar för storstädning. Spenderade de första timmarna grubblandes över mina klädesplagg  på golvet som jag tillslut orkade plocka upp och sortera i respektive smuts-tvätt-korg. En något proppfull byrålåda fick mig att upptäcka gamla CD-skivor från tidigt 2000-tal (NOSTALGI) som jag sedan började poppa till. Ni kommer väl ihåg CD-skivor? Runda. Platta. (Släng dig i väggen spotify). Det var tider det.

Jag drygar för det mesta ut min städning genom att stå och dagdrömma framför spegeln med en borste till mikrofon i handen och "sjunga" till bra musik som ett 14-årigt Justin Bieber-fan.  Mitt rum förblir alltid halvt ostädat då jag oftast tröttar ut mig själv och hittar på roligare saker att göra. Som att sitta på en stol och stirra in i väggen i x antal timmar...?... 

Seriöst. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde igår.

Varmt bad, jordgubbar, iskall cider, ansiktsmask, levande ljus och piano till bakgrundsmusik gjorde min kväll. Nu ska jag mysa ner mig bland kuddar och täcken med min onepiece och B&J och titta på den där grymma filmen jag nämnde förut.

Går knappt att beskriva hur trött jag var på dagens sista lektion, engelska. Spenderade större delen med att vara deprimerad och fascinerades över mina kluvna hårtoppar som jag sedan satt och drog isär. Det slutade med att det låg en myrstack av avskalade hårstrån på bänken. Nu ser jag fram emot en skön och avslappnande helg med absolut ingenting att tänka på. Jag funderar starkt på att ha ett film-marathon av något slag. Typ tönt Harry Potter.

På tal om film. I går tittade jag på ännu en Australiensk film (Ja, jag är besatt) som var sjukt AWESOME och helt klart värd att se. Tomorrow when the war began, heter den.