Jag hatar dessa helvetes, jävla skräckfilmer lika mycket som jag älskar dem. Nu har jag sett två. Den första om en haj, den andra om en krokodil (de två vidriga kreaturen som egentligen inte borde få existera. Seriöst. Jag föredrar att bli uppäten av en muterad fjäril).

The reef är en film baserad på en sann historia där fem personer är ute och seglar när båten plötsligt slår i ett rev och går på grund. Personerna måste sedan försöka ta sig till land, men blir uppätna av en haj på vägen tills bara en återstår och överlever.

Black water är även den en film baserad på en sann historia där 4 personer ska ut och fiska i en flod när båten plötsligt blir omkullvält av en krokodil och persornerna uppätna, one-by-one, tills bara en återstår och överlever.

Det man alltid hoppas på i slutänden av en film är att alla ska klara sig eller ta sig till något säkert ställe och leva lyckliga i alla sina dar. Men å andra sidan, vad vore en skräckfilm utan skräck? En haj har åtminstone mage nog att visa fenan över ytan när Den är på väg att attackera. Dessutom kan man se Den på håll i det klara blåa vattnet. En krokodil vet man aldrig vart man har då det är svårt att se igenom den grumliga floden. De kan bara ploppa upp från ingenstans med deras uppkäftiga I'm-gonna-eat-you-blick för att sedan dyka ner igen och göra någon oväntad manöver.

Det jag alltid stör mig på när det gäller sådana här filmer är när de filmar under ytan och lägger till en sån där svagt dånande ljudeffekt som tyder på att något hämskt ska hända fast det inte gör det?! Och där sitter jag och spänner varje muskel i kroppen samtidigt som jag skriker, SIMMA FÖR FA-AN. SLUTA PLASKA RUNT OCH SE UT SOM ETT OFFER. BÖRJA SIMMA DIN TÖNT. COME ON MATE, YOU CAN DO IT, helt i onödan. Man hoppas ju liksom att det ska hjälpa. Att dom kan höra mig...Forever alone...

Filmerna var bra i övriga fall. Helt klart värda att se.