Jag minns den där gången jag stod mitt ute i skogen, 2 timmar efter start, ovetande om vart jag var och gråtandes efter mamma. Den där gången det tog mig 30 minuter att hitta en kontroll som, för en normal orienterare, skulle ta 2 minuter. Den där gången det blixtrade, åskade och regnade som värst när jag stod på en höjd helt ensam och rädd. De där gångerna jag likt förbannad kom i mål lovande om att sluta den där helvetes, jävla sporten.

Det står 15 pokaler, 18 medaljer och 22 planketter på min hylla. Jag har haft några bra stunder också.

Jag orienterar inte mycket längre. Men de fåtal gånger jag kommer ut känns det som det är det roligaste som finns, även om jag bara bommar och springer fel.

Jag älskar verkligen sporten ändå.

Genom tidens orienteringsbilder. Mamma sa att jag alltid var glad som en solstråle när jag kom på upploppet. Det gick alltså dåligt på samtliga tävlingar.