Det är sjukt hur mycket mer man uppskattar helgen här än hemma. Här är verkligen fredagen självaste höjdpunkten på veckan och vi brukar tillbringa den på Sidebar för gratis pommes/potatisklyftor med chili/BBQ sås, sour cream och gratis drinkar. Så himla gott! Speciellt när man är fattig och inte lever på annat än vatten och bröd i veckorna.

Vi har jobbat stenhårt hela veckan. Vi går upp vid 6 på morgonen och kommer hem vid 6 på kvällen. När vi väl kommer hem är vi så trötta att vi tar en dusch och äter "mat" innan vi går och lägger oss. Det brukar bli runt halv 9. Staden vi jobbar i heter Padstow, och för att komma dit måste vi först ta tunnelbana till Centralen för att sedan åka tåg/buss till själva arbetsplatsen.

I morse missade vi tunnelbanan med 10 sekunder, trots att vi stressade som fan. Vi brukar åka med den senare ändå men då får vi stressa från bussen när vi ska gå till arbetsplatsen. Väl på centralen missade vi även tåget med 10 sekunder och då blev jag så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

När vi kom fram var inte bussen i tid så vi antog att vi hade missat den. Det resulterade till att vi fick springa hela vägen från stationen till arbetsplatsen och det kanske tog 15 min. Som den tidspestimist jag är, blev jag helt förstörd och slängde ur mig alla möjliga svordommar som jag kunde komma på. Vi kom bara 5 minuter försent men trots det fick jag typ panik. Vi körde på den klassiska "sorry we're late" och fick som svar "Sorry?! I don't know the word sorry!". Jag förstår henne till 101 %. Har man en tid man ska hålla så ska man respektera det och inte komma med några dumma ursäkter. Inte ens Förlåt-att-jag-kom-försent-jag-blev-påkörd-av-en-bil-på-vägen-hit-och-fick-en-hjärnblödning-men-jag-skyndade-mig-så-fort-jag-kunde-trots-att-jag-svimmade-några-gånger-på-vägen funkar

Väl på jobbet står vi bara och viker kläder, lägger i storleksordning och räknar dem. Jag tror nog jag viker lika många klädesplagg på en dag som min mamma har gjort under alla mina och mina bröders levnadsår tillsammans. Karma is a bitch right...

Vår chef är inte den bästa. Minsta lilla fel och hon skäller ut en inför hela lagret. Hon är en klockren grekisk variant av Curella de vil. Typen med stark parfymdoft blandat med rökdoft och långa röda naglar. Typen som kastar lådor på sina anställda när hon blir riktigt arg. Skojar inte. Hon skrämmer mig.

På tal om jobb. Jag ringde till caféet i måndags och sa att vi hade fixat boende och att jag var väldigt intresserad av att jobba där. Sue-Ellen som hon heter tog gladligen emot min förfrågan och sa att hon skulle ringa i tisdags eftersom hon skulle på en massa möten. Hela tisdagen hade jag min mobil på högsta volym och släppte den inte ur sikte. När klockan närmade sig 8 på kvällen gav jag upp. Tänkte att hon hade mycket att göra och bara glömt bort mig. Jag lät hela onsdagen gå och igår ringde jag upp henne igen. Hon svarade inte och då fick jag känslan av att hon inte vill ha mig. Det var ändå hon som så desperat ville ta kontakt med mig då work and travel hade sänt in mitt CV till henne. Jag har inte ansökt om någonting och då känns det bara konstigt att hon inte ringer mig och säger som det är. Vare sig hon vill ha mig eller inte. Jag orkar inte lägga ner mer energi på det iaf. Ringer hon så ringer hon. Annars bryr jag mig inte.

Jag är inte bitter. Jobb som Jobb. Samma lön. Det enda jag vill ha är pengarna. Jag kan lika gärna jobba på lagret i några veckor till. Det är ganska skönt ändå, för man behöver inte tänka så mycket och det är jag bra på. Dessutom får man sin dagliga dos träning då det är mycket fysiskt arbete. Att träna här i Sydney är typ omöjligt. Om det inte är mycket folk i vägen, är det övergångställen med rödljus överallt som man måste stanna för.

Det får vara nog med skriva för den här gången. Nu ska jag göra mig i ordning, titta på lite Harry Potter som går på TV och sedan åka till Sidebar för att möta upp Therese!

Man vet aldrig var kvällen slutar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...