Gårdagen måste ha varit en utav de värsta dagarna i mitt liv. Seriöst. Jag har nog aldrig velat dö/döda så mycket som igår. Har aldrig känt mig så förnedrad. Har aldrig blivit så irriterad. Herregud säger jag bara. HERREGUD.

08:13:26 - Jag stiger upp ur sängen efter att ha snoozat en halv timme för länge. Jag kände att jag hade gjort mig förtjänt av det dock. "Bara för den här gången".

09:06:12 - Jag sätter mig i bilen och kör iväg mot jobbet. Kommer på att jag hade glömt att äta frukost och får motorstopp i en korsning. Bilen ville inte starta då motorn var kall och han där bakom fick för sig att tuta. Själv log jag hånfullt och ignorerade det (jag vet, fett kaxig).

09:20:56 - Jag anländer till gammelgården. Öppnar upp, och försöker att förbereda så mycket som möjligt innan de andra kommer. Det var hantverkets dag och jag var lyckligt ovetande om de 300 besökare som skulle börja storma oss 3 timmar senare. "Alla är i Arboga och leker medeltid. Om inte annat hoppas jag på världens oväder, typ jordens undergång, så att ingen kommer"

09:40:22 - Jag åker iväg och handlar mjölk och grädde till caféet som jag tydligen hade glömt dagen innan. Det slår mig att det är söndag då de två första butikerna jag passerade öppnade klockan 10:00:00. Jag får åka runt halva Köping innan jag hittar något.

12:08:08 - Och helvetet är igång. Jag står i kassan och tar hand om kunderna. Vi har en våffelmeny framme och jag tar emot beställning på beställning. Våffla på våffla. Jag skriver upp beställningarna så vi har någolunda koll på vem som ska ha vad. Typ, våffla med hjortronsylt och grädde - blommig gamling med rullator. Tillslut står vi där med 30 våfflor i beställning och ingen våffla klar att skicka ut. Vi har två våffeljärn liksom, och inte ens dubbla. Vad fan tror ni?! När vi går ut med de första våfflorna sitter ett helt hav utav otåliga gäster och vinkar. Bokstavligt talat alltså. "Ni har väl inte glömt våra våfflor?!", "Hörredu! Jag beställde före dem, var är min våffla?!", "Hur lång tid tar det innan min är klar" "Nej, det där är min våffla, nu har jag väntat länge nog" osv. GUD. Vi bestämmde oss för att stryka menyn så länge. Tills vi har fått koll på läget. Jag tar en vända runt alla borden och frågar vänligt vilka som har beställt samt vad för att återuppta kontrollen.

"Hej, ursäkta hade ni beställt?"

"Nej! Vi ville men fick tydligen inte!"

"Jag ber om ursäkt, men det är helt enkelt kaos i caféet, det är för mycket beställningar och vi har svårt att hinna med alla"

"Då borde ni ha ett jävla system?!!"

"Ja, men nu är det så att vi bara har två våffeljärn så det är inte så enkelt."

"Men då får ni väl skaffa fler!!!"

"Men kom in och grädda dina egna jävla våfflor om du tycker att det är så kul, vi gör så gott vi kan och om du inte är nöjd så kan du lika gärna gå härifrån! jävla gubbjävel..."

Okej, det där sista tänkte jag bara. Men var väldigt nära på att skrika det högt över hela stället. Fyfan vad arg jag var bakom mitt falska leende. Fyfan.

15:29:07 - Jag dog

16:35:43 - Vi fick äntligen åka hem efter en dag i helvetet. Jag var så jävla förbannad på allt och alla att jag inte pratade med någon när jag kom hem. Jag hatade alla giriga och tjuriga gamlingar som skulle ha allt serverat på silverfat, och alla som inte har något annat för sig än att klaga.

Nu har jag lugnat mig lite, men jag är fortfarande arg för igår. Inom det här yrket får man dock inte vara elak mot gästerna hur jävliga de än är. Tur det. Annars hade gårdagen varit blodbad.