Jag har äntligen avslutat filmen om min resa genom Australien vilket tog mig cirka fyra månader att göra. Inte för att jag har setat varje dag och lagt ner hela min själ på projektet. Faktum är att jag precis hittade filen liggandes och skräpa bland mina dokument så jag tänkte what the heck, gör klart skiten nu så jag slipper få dåligt samvete liksom.

Annars har jag totalt åtta arbetsdagar kvar. Åtta dagar kvar på stället jag aldrig mer ska sätta min fot på. Jag har blivit uppfostrad till att inte prata/skriva illa om jobb/jobbkolegor då internet är en galen värld utan särskillt många kryphål vilket innebär att de omnämnda kan läsa och inte gillar vad som skrivs vilket i sin tur ger dem makten till att sparka mig eller helt enkelt ta bort alla arbetsgivares intresse om att anställa mig, och då är det kört.

Jag känner bara att jag måste få skriva av mig då jobbet suger ut den minsta lilla gnuttan av hopp och glädje som jag så tappert försöker erhålla varje dag. Jag hatar att jag måste spela glad och hjälpsam när den enda känslan inom mig är ren vrede. Vadan denna vrede kommer ifrån har jag ingen aning om men jag vet att den stiger i nivå så fort jag hör en gäst överväga om hen vill beställa våfflor och dessutom bjuda hälften av sin släkt på sådana med Gud vet vad som pålägg. Jag blir tokig på alla stamgäster som kommer in ett flertal gånger om dagen och som konsumerar mer pengar samt sötsaker än vad jag gör på en hel månad. Dem vill jag bara ge en stor spark i arslet och be dem göra något vettigt med deras liv. Det jag avskyr mest av allt är att caféet inte innehåller någon form av värme vilket gör att jag måste gå eskimoklädd för att klara av dagen utan att frysa till is.

Det blev nog en sommar för mycket på GG. Efter att ha jobbat på världens mest underbarastastastastastastastastaste bageri i Australien så känns det som att jag aldrig kommer hitta tillbaka igen. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre...