Vid onsdags lunch, efter att ha gjort en miserabel version av mitt tävlingsbidrag, bar det iväg i den lilla blå mot Stockholm och Arlanda. En ständig tystnad som varade nästan hela vägen då jag obevekligt försökte komma på ett sätt att slippa undan skiten. Att hoppa av i farten verkade lite väl dramatiskt kanske.

När vi närmade oss Arlanda kände jag hur nervositeten växte inom mig. Jag hade flygit förr men glömt bort hur det var och kändes. Vi lämnade väskorna, gick igenom x-ray och tog en hamburgare på MAX. Det var väl behövligt.

15:45 traskade vi på planet med nervösa steg och halvtimmen senare lyfte det. Det var inte så farligt som jag trodde, tvärtom, ungefär som att åka bergodalbana i luften. Kul som fan. Jag spände mig dock i varje luftgrop då jag inte trodde det var normalt. Försökte dessutom undvika att titta ut genom fönstret då vingen såg ut som om den skulle brytas av när som helst. Utsikten var däremot fin.

Timmen senare landar vi i Luleå och tar flygbussen vidare till centrum. Där checkar vi in på ett vandrarhem så kallad citysleep liknande en vanlig 3:a. Hur mysigt som helst. Trötta och hungriga vandrade vi igenom den kyliga staden i hopp om att hitta någonting att äta. Tre vändor tog det innan vi tillslut gick in på hotellets restaurang. Markus bjöd.

Mätta och belåtna återvände vi till vandrarhemmet och snackade lite taktik inför tävlingen innan vi gick till sängs. Jag försökte ladda upp mig mentalt med desserten som jag på något sätt skulle få till men som jag aldrig har varit riktigt nöjd över.

Den natten sov jag inte. Även om jag nickade till lite då och då vaknade jag upp lika snabbt igen då jag hade mardrömmar om tävlingen. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Seriöst. Nästan så jag var på väg att smita därifrån och gå hem.

07:30 ringde väckarklockan. Mitt hjärta slog i 170 och jag försökte tänka på något annat för att inte bli allt för skakis. Det gick ju inge vidare. I sjumilakliv vandrade vi till skolan i hög fokus och regn. När vi anländer får vi byta om, veta starttiden, göra en mice en place (förberedelse) och äta lite frukost.

Lagen startade med 7 minuters mellanrum och vi var lag 5. Alltså 35 minuter efter första start. Top och Evelina ansvarade för förrätten och varmrätten medan jag tog hand om desserten. Förätten skulle fram efter 1 och ½ timme och den gick bra att göra. Varmrätten skulle fram efter 2 timmar och 12 minuter och där fick vi lite problem med köttet då ugnarna inte fungerade som dom skulle, så varmrätten blev sen ut och vi fick därmed poängavdrag. Posetivt var dock att jag fick lite extra tid till att arbeta med desserten, och det behövdes. När jag skulle lägga upp den var jag fett skakis, ända ner till knäna, och dessutom hade jag sjukt ont i ryggen efter att ha stått och spänt mig när jag spritsade på blommotiven på tallrikarna. Även om desserten inte blev helt perfekt är jag glad att jag klarade av att göra den och dessutom vara ute i rättan tid.

Våra bidrag klarade tyvärr inte den hårda konkurrensen på grund av lite småfel här och där. Det var såklart lite surt men jag vill samtidigt passa på att gratulera Tannbergsskolan i Lycksele som var riktigt värdiga vinnare.

Lite smått dystra men även väldigt nöjda för att ha klarat av det, gick vi runt och utforskade Luleå för att sedan trösta oss med lite bubbel. Och vin. Och öl. Och chips. Och skitsnack. Hade vi vunnit skulle vi gå på en riktigt fin restaurang och firat, som skolan hade betalat. Istället gick vi till en mindre värdig men ändå väldigt mysig och nostalgisk restaurang minst lika bra och beställde kebab. Kärlek till stunden. Planen var sedan att vi skulle tröstfira genom att gå på krogen men vi var så sjukt trötta efter dagen så kvällen avsutades på vandrarhemmet med lite trevlig frågesport istället.

Efter att ha tagit en lång och uppskattad sovmorgon idag packade vi ihop våra saker, städade, begav oss till flygbussen och vidare till flygplatsen. När jag väl lämnade ifrån mig väskan för röntgen, blev jag stoppad, och de bad mig öppna den. Jag fick fan hjärtat i halsgropen då jag trodde att någon hade smuglat med sig ett vapen via mig. De bad mig att ta ut allt som var flytande eftersom man tydligen inte får ha det över en viss mängd. Så jag tog ut min deo och parfym. De röntgade väskan igen och jag blev fortfarande inte godkänd. Jag fick gå in i ett läskigt policybås där hon bad mig gå igenom allt i väskan. Tillslut tar jag upp tandkrämstuben och det var tydligen den som var problemet. Min tandkräm låg på en 125 ml och man fick inte överstiga 100 ml. Hon beslagtog min tandkräm och tittade på mig som om tuben var fylld med sprängmedel och som om jag vore grundaren för 9/11. JAG. Världens mest oskyldigaste människa.

Jag skulle ha tagit en massa bilder men min kamera var trasig och mobilen av cp-kvalitet, så det blev inte mycket. (Bilderna ovan är tagna utav Top.)

Jag har i allafall haft det riktigt trevligt. Nästan så jag längtar tillbaka lite smått. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det verkligen längesen man skrev här...oj oj oj. Jag har  funderat på att ta igen bloggandet igen efter dessa 13(månader) som jag inte har varit aktiv, men det har liksom inte blivit av...Vet inte vad som hände heller. Livet kom emellan antar j...

Jag vet att ni som följer mig går in här varje dag och ser om jag har skrivit någonting nytt. Just det, jag syftar på er mormor, morfar, pappa och mamma. Faktum är att hela ishotellet är ett värsta top secret agent ställe och man får inte gå ut med v...

När jag klev av tåget i Kiruna blev jag bemött av ett kallt och väldigt vitt vinterland. Något frusen och ovetande om vart jag skulle ta vägen stannade en bil framför mig med namnet ICEHOTEL printat på den. Bussturen från Kiruna fram till Jukkasj...

Japp, så var jag iväg igen. Måste erkänna att det var något mer känslosamt att åka iväg nu än vad det var när jag åkte till Australien. En tår rullade till och med ner på kinden. Man kan väl säga att jag packade in i sista minut. Jag kom på saker ...

Häromdagen begav jag mig ut till Sherwoodskogen för ett träningspass. Jag tog såklart med mig min kära GoPro för att filma hela förloppet. Jag vet inte om det blev så mycket till träningen då jag genast intog en slags regissörsroll och sprang runt oc...