Jag sitter och försöker lista ut om 3 veckor är en lång tid. Det känns så, även fast jag vet att det kommer gå fort. Om 3 veckor från denna stund sitter jag på planet mellan Hong Kong och London. Förmodligen halvvägs. Övergiven och alldeles ensam. Pfft. Lyckligast på hela jorden kan jag väl tillägga också.

Tekniskt sätt är det första gången jag flyger helt själv. Jag älskar att flyga även fast jag fortfarande inte kan greppa hur tonvis med materia kan sväva i luften bara sådär. Nej, själva flyget har jag inga problem med. Längtar snarare. Speciellt till det filmmaraton jag kommer att ha när det nu finns tillgång till inbyggda tv-skärmar i varje säte. Med hundratals filmer och serier att välja mellan. Dagens teknologi alltså.

Mellanlandningarna får jag panik av att tänka på. Speciellt i Hong Kong. Jag ser mig själv stå där i ett gråtande paniksammanbrott för rädd för att fråga någon i tron om att bli mördad om jag gör det. Jag intalar mig själv att jag kommer att klara av det ändå (borde inte uppmuntra mig med falska förhoppningar). Jag kommer förmodligen att följa efter någon som ser ut att åka till Sverige vilket säkerligen kommer ge mig slutdestinationen Afrika.

Vi säger såhär. Om jag på något mirakulöst sätt lyckas ta mig till Arlanda den 24:e april kan jag väl få ett pris? En medalj kanske som bevittnar att jag har klarat av det helt själv? Stående ovationer. Lite blommor också. En chokladask. Ballonger. En kör. Hejarklack. Publik. Speaker. Inget överdrivet bara.

Antal sängar.
Tio. Vi är sex personer som har bott här under en längre tid. Tre engelsmän och tre svenskar. De andra sängarna ockuperas utav en salig blandning backpackers varje dag. Just nu har det flyttat in en engelsk tjej som tycker att min packning är en jättebra plats att ha sin egna packning på. Nerverna på folk nuförtiden.

Hygienen.
Vi har kackerlackor som har skaffat hus och familj i och under allas packning. En permanent matta på golvet som har sugit åt sig utav flera års vätskor av alla dess slag (Att gå barfota på den känns som att klappa en hund som aldrig har duschat och är alldeles fet i pälsen. Typ Rabies Rangelben på Azorerna. Hur det nu kunde förmå mig att låta mig själv känna på något sådant).

Ordnig och reda. (Varning för hjärtattack hos de äldre)
Finns ingen. Den enda ordningen jag har är under vilka kvadratmeter min packning ligger utspritt på. Likaså för dem andra. Det finns med andra ord inte så mycket tom plats över. Det är förvånansvärt hur vi ens kommer in och ut ur rummet. Faktiskt.

Läge.
Utsikten från fönstret som råkar vara precis vid min säng är ett brunt, ruttet och fult hus. Vi har motorvägen precis utanför där en och en annan brandbil/polisbil/ambulans åker förbi flera gånger om dagen. Vi är omringade av så höga byggnader att solen aldrig når oss. Dessutom ligger vi i en grop, så det väntar en lång och plågsam backe åt vilket håll vi än går åt. Affären. Stan. Jobbet. Tunnelbanan.

Trivsel.
3 av 5 tonfiskburkar. Trots att hostlet är som det är så är det faktiskt en av de bättre vi har bott på. Gratis wi-fi. En bar på nedervåningen. Trevliga rumskompisar. Hyffsat sköna sängar. Ja, det var väl det.

Vi fick meddelat av Scott att dem inte behöver oss på bageriet förrän om 5 dagar. Det är nämligen under renovering och så är det ju påsk också. Inge fel med det.

Igår kväll var vi till Side Bar igen för att återförenas med Emelie - personen som vi delade vårat miserabla jobb på slavfabriken med. Det var väldigt trevligt! Och gratis drinkar och pommes/potatisklyftor fick vi också. Hon berättade dessutom att hon ska åka hem på söndag efter att ha varit här i 7 månader. Jag blev så himla avundsjuk! Kan knappt bärga mig till dagen då det är min tur att stå på flygplatsen! Mindre än 4 veckor kvar nu!! WOOP.

Annars beklagar jag frånvaron här på bloggen. Det finns inga ursäkter, jag har bara inte haft någonting vettigt att berätta om dom senaste dagarna (veckorna?). Vi vill ju inte att alla inlägg ska se ut som:...

Vaknade tidigt. Gick upp. Bytte om. Gick till bussen. Tog buss till Boronia. Började jobba. Åt paj. Jobbade. Åt paj igen. Slutade jobba. Tog buss tillbaka. Gick till hostlet. Tog en dusch. Vilade. Tittade på film på youtube. Sova.

Det hade varit lite väl bittert kanske?

Vi satt och diskuterade hur många av oss (som åkte med 23:e oktober flyget) som redan har åkt hem till Sverige. Och kom fram till att det nästan bara är vi kvar. Av dom vi lärde känna under de första dagarna iallafall.

Jag fick nästan lite dåligt samvete när jag berättade hur mycket jag ville åka hem. Tjejerna har varit i Melbourne under två månader och har stortrivts där. Det kan jag förstå med tanke på alla underbara bilder dom visade mig. Jag tyckte så synd om dom för det märktes att dom verkligen ville stanna kvar i Australien. Jag önskar att vi hade umgåtts mer med varandra. Typ stannat lite längre i Melbourne. Eftersom vi har så sjukt kul när vi är tillsammans.

Varje morgon när jag vaknar känns det som jag ska öppna en ny lucka på julkalendern. Det är mörkt ute när vi ska gå till jobbet och det har det inte alltid varit. Idag var det till och med kallt! Som en riktig höstmorgon. På något sätt känns det som vi närmar oss julen. Mörker, kyla. Alla tecken finns där. Vi har åtminstone höst nu och snart kommer vintern! Tur att jag hinner åka hem innan den har brutit ut helt.

Dagen på jobbet gick annars väldigt fort och var kul som vanligt!

Om en timme kommer Linn och Emelia hit. Vi ska äta god mat i restauranger här nedanför och säga farväl till varandra då dom åker hem till Sverige imorgon. So depressing.

Jag är inte den känsliga typen av människa. Visserligen börjar jag gråta, skrika och stänga in mig på mitt rum när jag blir arg eller när jag inte får som jag vill. Det istället för att slå ihjäl personen som gjorde mig arg från första början, men det är inte den typen av känslor jag menar. Det jag vill få fram är att jag inte tycker om att uttrycka mig om saker och ting. Något som jag istället vill förmedla då jag har insett en massa saker av att vara här i Australien. Att se allt från ett annat perspektiv. Att uppskatta. Värdera.

En dag. När vi satt på stranden i Byron Bay hörde jag svenskar från alla håll och kanter (90% av alla backpackers består utav svenskar och resten är typ tyskar). Konstigt vore det annars för Byron Bay är nästan alla svenskars favoritställe här i Australien. Inte mitt dock. Hur som haver. Plötsligt gick det förbi en person, ganska smal. Grönt hår, magtröja, boots upp till knäna med en halv meter i platå och peircings i hela ansiktet. Jag tittade mig omkring och fick se samtliga svenskar bli tysta och gruppera sig. Viska. Titta. Fundera. Fnittra. Och följde personen med blicken. Resten av den, ska vi säga normala befolkningen? reagerade inte ens. Respekt.

När vi kommer till respekt är vi svenskar sämst. Inte alla förstås, men i allmänhet. Om alla tänker illa om en person som inte är uppbyggd för dagens äckliga samhälle, varför ens öppna munnen? Tänk. Håll det inte. Svårt liksom.

(Ah. Jag måste verkligen sluta upp med alla överdrivet långa inlägg som inte har någonting att göra med vad jag egentligen vill förmedla. Okej nog om det. Nu kör vi.)

Jag känner inte det där behovet av att FEZTAAa.
Visst, jag har provat på det. Haft mina stunder. Det kan vara kul ibland men det är inget jag finner intresse av. Hellre går jag ut för att ta någon enstaka öl med väninnor och bara prata. Eller så stannar jag helt enkelt hemma med en påse chips och en film vilket jag tycker utgör en ultimat fredag.

Jag har kurvor på min kropp.
Tack, det vet jag om. Det är även något som jag har försökt att bli av med i många år, för andras skull mer än min egen. Nu slår jag näven i bordet. Jag är nöjd med mig själv. Även om jag inte har kroppen som innebär förebilden för dagens alla kvinnor. Men vem har det?

Jag vill vara ensam.
Jag har inge bråttom med att hitta min blivande man. Han får komma när han komma vill. Just nu njuter jag av att vara ensam. Skulle kunna bygga mig en hydda ute i skogen och bo där föralltid. Skaffa några katter och baka var eviga dag #crazycatwomen #drömmen #woop.

Jag vill inte klä upp mig.
Jag älskar att köpa kläder men hatar att använda dem. Hur går det ihop? Allt jag vet är att jag ofta bakar och att jag ofta kladdar ner mig själv vilket får mig att använda samma gamla mjukiskläder dag in och dag ut. Detta för att inte skapa skyhöga berg utav tvätt för stackaren som sköter tvätten. Och det är inte jag.

Jag vill vara sur.
När saker inte går som jag har tänkt mig eller när jag helt enkelt är för trött för att lyssna eller prata, så kommer det alltid någon stackars person som får ut för mina utfall. Inte för att det är hens (vilket ultimat ord regeringen har kommit på som platsade perfekt i min mening) fel. Men just för att denna person gjorde det värre så skyller jag allt på...hen (okej, jag kommer aldrig att använda det igen).

Jag tycker om barnprogram.
Svampbob är ett av mina favoritprogram faktiskt. Ett mer barnvänligt Simpson eller Family Guy. Kanske? Humorn finns iallafall där.

Hej. Jag heter Sabina Hedlund. Det här är en liten del av mig och jag har inga problem med att vara mig själv. Puss.

Jag har ingen aning vad dagen har för innebörd, allt jag vet är att Sydney har invarderats utav gröna, irländska filurer som slänger guldmynt och klövrar omkring sig. Något som får mig att tvivla på att jag verkligen är i Australien. Folkmängd och festivalkänsla kan jämföras lite med grisfesten i Köping. Gånger hundra. Eller miljoner. Att trotsa detta gröna folkhav krävdes väldigt mycket styrka, både psykiskt och fysiskt. Inte för att vi kom någonstans ändå.

Vad den här dagen gav mig?

Ett enormt hat utav människor. Tack Irland.

Jag har ätit svensk mat som dessutom var varm och fick äran att ligga på en tallrik av porslin (vilket jag inte har fått uppleva på en...5 månader nu?) Jag har hittat mitt ultima drömkök som jag tänkte skaffa mig någon gång i livet (bara det inte har ett bäst före datum...). Jag har vimlat runt bland diverse bakformar/redskap/uppläggningsfat och pekat ut vilka som kommer att tillhöra mig inom en snar framtid. Jag har plockat på mig en liten påse med svenskt lösgodis som hade gjort sig märkt på den angivna avdelningen (jag borde inte nämna att det kostade cirka 18 kr/hg och att kassörskan glömde att ta betalt för min halvt fyllda papperspåse så jag fick den gratis).
Jag tycker om IKEA.