Jag antar att ni är ute efter lite uppdatering nu. Det ska ni få också. Jag vet bara inte om jag ska göra det kortfattat eller om jag ska skriva värsta uppsatsen. Jag tror nog det får bli det förstnämnda eftersom jag inte litar på den här appen då den har en tendens att sluta fungera när jag ska publicera något. Det känns ju fruktansvärt ovärT att skriva allt för mycket liksom. Men det kommer jag säkert göra ändå.

Dag 1
Shuttlebussen som skulle gå 05:00 gick en kvart senare och var dessutom tvungen att åka runt i halva Sydney för att ta upp fler passagerare, vilket vi var lyckligt omedveta om. Vi kom till flygplatsen 1 minut innan incheckningen stängde. Jag dog typ.

När vi hade landat i Alice Springs var det strålande solsken och 30 grader varmt. Något som fick oss att hoppa av glädje efter alla gråa regndagar i Sydney.

Efter att vi hade checkat in på hostlet gick vi ut för en välförtjänt måltid på donken. Och jag måste säga att det var den godaste donken som jag någonsin ätit (Om man inte jämför med den jag åt i Holland, för den var oslagbar efter all spenatpotatismos, korv och nutellaköttbullar som vi tvingades äta efter alla tävlingar).

Under eftermiddagen fick vi veta att det pågick ett hästrace (typ trav) en bit utanför staden. Vi fick dessutom veta att vi råkade vara där på just den dagen som det fritt inträde och det skedde tydligen bara en gång om året, så vi åkte så klart dit. Det var långtråkigt för det mesta. Inte förstod jag vad det gick ut på heller, men vi träffade gänget som skulle åka på samma tur som oss så vi beslöt oss för att ta en taxi tillbaka istället för att vänta på en gratis shuttlebuss i 4 timmar.

Dag 2
Vi var tvugna att gå upp lika tidigt idag för att åka med den tidiga tourbussen som avgick klockan 06:00 från hostlet. Det var en minibuss på 20 personer varav hälften var kineser.

Det tog 6 timmars bilresa innan vi kom fram till Kings Canyon som var det första målet. Guiden Myles berättade att det var den jobbigaste vandringen som vi skulle gå och att den tog 3 timmar. Vi började med att gå upp för något som dem kallade för heart attack hills. Den levde verkligen upp till sina förväntningar och jag har fått rumpmuskler som aldrig förr!

Resten av vägen gick betydligt mycket lättare även om det var kuperat och väldigt varmt. Det var jättefint dock. Fantastiska vyer som hade fantastiska berättelser bakom sig.

När vi var klara med Kings Canyon åkte vi till en utkikspunkt där vi tittade på solnedgången som var jättevacker.

Därefter åkte vi vidare till bushcampet och tro det eller ej, men vi körde på en känguru på vägen. Jättehämskt och stackaren hade till och med en unge som Myles var tvungen att slå ihjäl. Hur det nu kan förmå mig att skriva det här för det är helt orelevant egentligen. Låt oss bara hedra kängurumamman och ungen för deras tappra försök att ta sig över vägen.

Bushcampet låg beläget mitt ute i bushen. Det fanns inga duschar, ingen el, ingenting. Bara vi och miljontals med stjärnor. Vi låg i något som kallades för "swags". Det var som en stor sovsäck som man skulle ha sin egna sovsäck i. Vi hade alltså inga tält utan låg rakt under stjärnhimlen. Det var så himla mäktigt. Obeskrivligt nästan. Vad är oddsen att man skulle göra det hemma liksom. Det var inte ens kallt. För första gången har jag inte frusit av att sova ute.

På natten vaknade jag dock. Jag hörde ljud. Det lät som att någon rotade igenom all packning. Min första tanke var att det var en pungråtta eftersom jag hade sätt en snoka runt på kvällen. Men det lät för mycket för något så litet. Jag tittade mig omkring efter rörelser. Gestalter. Men kunde inget se. Jag försökte somna om men det var näst intill omöjligt då jag inte visste varifrån ljudet kom och vad det var för slags varelse som låg bakom det. Jag tittade mig omkring igen samtidigt som jag hörde hur ljudet kom närmare. Plötsligt såg jag en stor tjur som kom fram bakom bussen och som går igenom hela lägret, 4 meter från mitt huvud. Det var nog det mest skräckinjagade fenomenet som jag har varit med om. No shit.

Dag 3
Tidig uppstigning igen. Vi åkte till en utkikspunkt där vi såg soluppgången över Kata Tjuta och Uluru. Efter lite frukost åkte vi in till Kata tjuta för att gå den andra vandringen. Den var inte lika lång och kuperad som i Kings Canyon vilket gjorde den ännu mer uppskattad. Vi gick till ett ställe med en jättefin utsikt innan vi vandrade tillbaka igen för lite lunch.

Efter lunchen kollade vi in aborginernas kulturcenter (ett slags museum) för att sedan åka vidare till Uluru där vi gick en kort vandring längst med stenen. Vi fick även lyssna på en massa historier om aborginerna och hur helig stenen är för dem.

Fram mot kvällen åkte vi och tittade på solnedgången av Uluru samtidigt som vi åt jättegod mat och drack iskall öl.

På natten fick vi sova på en slags camping där vi fick tillgång till duschar och el. Vi fick fortfarande sova under stjärnhimlen i våra swags vilket var underbart.

Dag 4
Tidig uppstigning. Vi åkte och tittade på soluppgången av Uluru samtidigt som vi åt frukost. Därefter åkte vi in till stenen för att gå resten av vandringen runt den. Den är större än vad ni tror. Det tog ungefär två timmar att komma runt.

Det var den sista vandringen vi gjorde. Sedan åkte vi hela vägen tillbaka till Alice Springs igen. Vi stannade på en kamelfarm på vägen där vissa ville rida. Vi andra gick runt och tittade på alla söta kängurusar och andra djur som fanns på farmen.

Väl tillbaka i Alice Springs gick vi alla ut och åt och hade en avskedsfest. Myles berättade om alla sina missöden han har haft som guide, både på den här och andra turer. Vi skrattade och hade så himla kul.

Dag 5 handlar bara om resan tillbaka till Sydney och bytet av hostel vilket jag inte finner intressant att berätta om nu när jag har varit ute på äventyr.

Och jag är sämst på att hålla saker kortfattat.

Imorgon bär det av mot nya äventyr! Som jag har längtat. Planet går dock ypperligt tidigt, så det blir ingen sovmorgon för oss inte. Det lär vi nog inte få förrän vi har kommit tillbaka till Sydney igen. Jag tror att shuttle bussen går vid 05:00.

För er som inte är involverade i mitt liv så ska vi nämligen åka ut till Alice Springs imorgon. Det är den stad som ligger i mittersta mitten utav Australien. Med öken och allt. Därifrån ska vi åka ut med en grupp på en 3-dagars tur till Uluru eller Ayers Rock som det också kallas, för att sedan spendera en sista natt i Alice Springs innan vi flyger tillbaka till Sydney igen. Sedan är det bara en ynka vecka kvar innan jag flyger hem! IIIHHHH.

Mot oändligheten och vidare!

Det var jättejobbigt att lämna bageriet idag. Att tänka; det är sista gången jag går här, sista gången jag äter deras goda paj och milkshake, sista gången jag står och tjuväter sötsaker i min lilla skrubb, sista gången jag får höra hur Joey går Scott på nerverna, sista gången jag får se det.

Jobbet på Boronia Bakehouse har varit så långt ifrån ett "jobb" man bara kan komma. Den gemenskapen, kärleken och framförallt humorn som alla hade går nog inte att jämföra med någonting annat. Kan till störta del bero på att australienare är så himla snälla och hjälpsamma i allmänhet. Som en enda stor familj helt enkelt.

Innan vi gick fick vi varsin present i form av Lindtchoklad och ett kort som alla hade skrivit under. Vi hade också med oss en present, i form av likadana saker...Tänk att choklad alltid kan utgöra den ultimata presenten.

Konversationerna på bageriet består numera av min hemresa och turen ut till Uluru. Båda är samtalsämnen som jag älskar att ta upp tills jag får höra "Hur känns det att lämna ett sånt underbart land som Australien då?". Jag tror jag får veta det när jag står på flygplatsen. Antingen är jag exalterad eller så kommer jag känna ånger. Förmodligen blandat. Det här har ju ändå varit mitt hem de senaste halvåret. Jag har haft mitt livs bästa jobb här. Några av mina bästa stunder här. Mina sämsta också för att inte få det att låta som värsta paradiset. Men det har det varit. Ett riktigt paradis alltså. Mitt paradis. Mitt andra hem.

Det finns en äldre man vid namn Harry som jobbar på bageriet. Vis är han också. Som babianen i lejonkungen. Eller som han...Dumbledore. Han har sätt hela världen och vet mer om Sverige än jag själv. Det är lite pinsamt. Han har även berättat om allt som vi kommer att få se och göra nu när vi ska ut till Australiens hjärta.

I turen ingår en walkabout i kings canyon som jag inte riktigt kan förklara vad det är än (i pappret står det att vi ska gå upp till 5 timmar om dagen. I 30 graders värme, och inte ha tillgång till dusch under dessa 3 dagar. WOOP. WOOP). Det är tydligen en massa berg och sand och vatten. Av Harrys armrörelse att dömma ska vi vandra upp på ett berg som har en lutning på 85 grader. Uppe på detta berg ska det inte finnas mer än en telefon att ringa med för dem som har drabbats av hjärtattack på vägen. Det känns helt....okej. Han berättade dessutom att stjärnhimlen är så klar att det lyser lila om den, att Ayers Rock skiftar färg vid solnedgång och att sanden är mörkröd. Längtar så in i norden!

När vi var uppe i Cairns låg vi ofta och solbakade vid lagunen. Dagen då Rebecca skulle skydiva åkte jag och Therese in till stan för en heldag där. Strålande solsken. 35 grader i luften. 20 grader i vattnet. Alldeles, alldeles underbart helt enkelt.

När vi satt i lagunen och njöt av livet och den underbara tillvaron såg vi två yngre män som glodde på oss samtidigt som dem simmade allt närmare. Inte ens diskret. Vi glodde tillbaka och männen vek av lite snett åt vänster för att sedan sätta sig på avsatsen två meter ifrån oss. Vi tyckte såklart att dem var skumma så vi flyttade en bit åt höger.

Efter en stund kommer en utav männen fram till oss och säger något som måste vara världshistoriens sämsta raggningsreplik;

- Heeeeey girls
- Hi
- I'm homeless. Til monday.
- Sorry what?
- I'm homeless. Til monday.
- Okeeey...

Aningen ställda och ovetande om vad vi skulle svara på en sådan knäpp kommentar så simmade vi iväg och började stå på händer. Bara för att undvika en ännu mer pinsam konversation genom att få det att se viktigare ut liksom. Som vi var tvugna att försöka slå ett osatt världsrekord just då. Medan vi höll på med det orelevanta såg vi hur mannen följde lagunkanten till nästa tjejpar som satt där. Han måste ha sagt samma sak till dem med tanke på att dem också simmade iväg. Och så höll han på till det bara var han själv kvar i bassängen. Fast eller? Vi höll ögonen på honom i alla fall, för att försäkra oss om att han inte såg vart våra saker låg när vi skulle upp och sola.

Under samma stund träffade vi två svenska killar från Luleå som var jättetrevliga. Aningen skumma också. En av dem bar syklop och kunde bara dyka ner i vattnet mitt under en konversation. Dessutom visste ingen av dem vad barriärerrevet var.

På kvällen gick vi ut. Det var minsann den bästa utekvällen i hela mitt liv! Vi hade fått en massa rabatter och gratis inträde från partybussen vi åkte med på Australia day.

På den första krogen träffar vi två jättesnygga australienska killar. Militärer var dem också. Jag blev störtkär på den halvtimmen vi satt och pratade. Så himla söta. Men dem var tvugna att gå sin väg och jag såg hur mina framtida kärleksplaner gick i kras. Joke. På andra krogen fick man dansa på matbordet. Något som aldrig skulle förmå mig att göra hemma. Jag skulle inte ens få. Men det var verkligen skitkul. Tredje krogen hette Gilligans. Där var vi dock inte så länge men utnyttjade åtminstone drinkrabatterna. På hemvägen från Gilligans kände vi hur någon följde efter oss. Det var en engelsman, vän till Harry Potter. Han berättade att han inte kunde hitta till sitt hostel, så vi hjälpte honom genom att gå in på en mac och fråga. Han vingla hem till sitt och vi drog oss tillbaka till vårt. The End.

Jag har kommit på ett sätt att ge både er och mig själv tidsfördriv för att få tiden att gå lite fortare nu när jag har så tråkigt i regniga Sydney.

Då och då tänkte jag blogga om lite roliga och annorlunda händelser som jag har varit med om på min resa här. Det kan bli kul. Då kör vi.

När vi var i Byron Bay fick vi för oss att gå upp till fyren på kvällstid, lyckligt ovetande om den långa och branta distansen som väntade. Vi hann inte gå så långt innan det började spöregna. Lyckligtvis befann vi oss vid ett parkområde och hittade åtminstone tak över huvudet. I väntan på att regnet skulle avta dansade vi regndanser och tog fula bilder på oss själva.

Efter en timmes väntan började det bli väldigt kallt så vi beslöt oss för att springa rakt igenom ovädret tillbaka till hostlet och hoppas på att inte bli allt för blöta. Vi sprang förbi flera personen som även dom hade gömt sig för skyfallet. Dom konstaterade att det regnade ute och att vi skulle ta skydd hos dem. Vi sprang vidare.

När vi hade kommit så långt som in till stan gav vi upp med springandet. Vi var genomblöta ändå. Vi fann oss omringade utav vatten då vägarna hade blivit översvämmade. Det strömmade till och med upp från brunnen likt en vulkan. Det fanns ingen annan utväg än att gå rakt igenom vattenmassorna som var i knähöjd.

Plötsligt hör vi en röst som ropar. Det är en engelsman iklädd i en svart soppåse som springer rakt mot oss. Aningen full kan jag väl tillägga också. Han säger att det är för farligt för oss att gå där, att vi kan drunkna och dö eller fasta i den fasansfulla brunnen. Han erbjuder sig sedan att vi båda ska hoppa upp på hans rygg så han kan ta oss till säkerhet. Jag avböjer erbjudandet då stackarN förmodligen skulle drunkna själv om jag hoppade upp där. Jag fortsatte att vada medan Rebecca tog emot erbjudandet med glädje. Vi kom till torra land, inte så torra dock. Engelsmannen gav en kram och kyss på kinden innan hann försvann tillbaka in i mörkret (krogen)snabbare än blixten. Min hjälte.

Bilden som skulle ha hamnat på förra inlägget. Äckelapp.

För första gången någonsin regnade det när vi skulle gå till jobbet imorse. Ja, jag blev häpen. Näst intill lite chockad faktiskt. Jag råkade liksom slänga min första och enda regnjacka när jag var uppe i Cairns då jag hade tappat förtroendet på fallande vattendroppar helt. Den hade dessutom förföljt mig sedan barnsben med 170 i barnstorlek och var inte ens vattentät längre. Jag känner att jag undviker regnet så mycket ändå. Jag behöver minsann inget plagg som gör det åt mig.

Vädret ser likadant ut den kommande veckan. Vi är tillbaka till den tristess vi utsattes för halvvägs på östkusten. Som grädde på tårtan fick vi ledigt imorgon också så det är vad jag kommer att titta på hela dagen. Säg inte att ni har det sämre i kalla Sverige. För det har ni inte.
Fula äckelstorstad.