Igår tyckte jag att tävlingen gick lite sämre än föregående dag, inte för att det gick dåligt, bara för att det var segt att springa. Trots detta placerade jag mig bättre och hamnade på 41:a plats samt 31:a totalt vilket jag är väldigt nöjd med. Det är det bästa jag har placerat mig på någon o-ringen. Någonsin. Vanligtvis brukar jag ha som mål att komma under 100, nu har jag som mål att bara ta det lungt, springa rätt och inte göra några större bommar vilket verkar ge resultat.

Idag är det vilodag och vi har ännu inte kommit på vad vi ska hitta på...Det visar sig väl i dagens slut.

Det gick helt okej faktiskt! Jag fick placeringen 60 av 157 tävlande så jag är självklart nöjd över det. Jag bommade dock lite då jag redan till första kontrollen vände på kartan och sprang åt motsatt håll vilket inte alls var smart. Sedan fick jag skavsår på insidan av fötterna som gjorde att jag plågades lite genom halva banan, för att inte tala om de sista 500 meterna som bara bestod utav sanddynor vilket var ren tortyr att springa i. Men jag älskade terrängen! Och banan min var jätterolig, perfekt svårighetgrad också!

Här ligger jag och har det bra, förutom det faktum att sängarna måste vara gjorda på ett material liknande sten och att dem är så smala att man tror man ska ramla ner varje gång tåget svänger eller bromsar, och vi ligger liksom högst upp i en 3-våningssäng. Lite osäkert kanske....

Idag åker jag upp till Boden tillsammans med Rebecca som jag även har sommarjobbat med. Det är en 12 timmars tågresa som väntar och vi kommer att komma fram klockan 05:30 imorgon vilket inte alls är en angenäm tid. Jag har även fått reda på att det ska vara tråkigt väder hela veckan och att vi förmodligen inte kommer komma loss med husvagnen när vi ska hem. Men vad gör man inte. Det ska bli så otroligt skönt att komma ifrån jobbet för ett tag, bara släppa bördan på någon annans axlar. Dessutom ska det bli trevligt att se vad norra delen av Sverige har att erbjuda. För att inte tala om orienteringstävlingar och det faktum att jag var dum nog att anmäla mig på en lite för svår klass för min smak. Vi kan ju alla gissa hur det kommer gå...

Efter att ha avverkat mitt jobbpass på GG och gjort en liten inhandling till stället begav jag mig ut till skogs för att leta efter hjortron. Min bror kom nämligen hem med en hel liter förra veckan och hade markerat på en karta var dessa små guldklimpar finns. Jag som inte ens tror på hjortron längre, iallafall inte i de här trakterna, gav mig ut för att leta samtitigt som jag planerade att köra lite mossintervaller.

Eftersom jag lätt fastnar för att göra annat (som att plocka hjortron) än att träna när jag väl finner tillfället i akt, så bestämde jag mig för att köra till ett ställe som låg en bit bort från själva "målet". Så jag inte hade något annat val än att springa dit liksom. Och det är väl nu jag kommer in på hur dålig jag är som orienterare och hur okapabel jag är till att hitta på smarta lösnigar....

Egentligen visste jag inte var jag var från början då stället jag hade parkerat bilen på inte ens existerade på kartan. Så jag sökte mig till något stort. Ett hygge som låg närmast kartkanten och som jag omedvetet lyckades stå 10 meter ifrån. Efter att ha korsat detta hygge kom jag fram till en ganska bred bäck som var omöjlig att ta sig över, för att inte tala om djup och grumlig och alldeles fylld med monster. Jag velade och vacklade ganska länge innan jag bestämde mig för att krypa över på ett nedfallet träd vilket var väldigt smalt och inte alls stabilt. Något distraherad av alla myggor som försökte äta upp mig tog det inte så lång tid innan jag var i vattnet. Jag gjorde ett nytt försök i en sittande ställning där jag drog mig fram med hjälp av armarna vilket resulterade till att mina 400-kroners tights gick sönder.

Nu var det bara att springa. Över stockar och stenar, höjder och gropar, grönområden och kalhyggen. Tills jag kom...det vet jag inte ens. Det jag trodde var rätt mosse var tydligen inte det. Eller så var det det, bara att jag inte fann några spår av hjortron. Dessutom fanns saker på kartan som inte fanns i verkligheten och tvärt om. Då kom jag in i mitt "Ge upp"-mood som nästan alltid uppstår när jag orienterar. Gråta, krama ett träd, Gå i cirklar, åka hem. Dock ovetande om var jag befann mig lyssnade jag efter motorljud från vägar, rinnande vatten från bäckar, hungersvrål från björnar tills jag tillslut fann min väg tillbaka till bilen igen. Och just det. Den eländiga bäcken som jag så tappert tog mig över, visade sig ha tillgång till en bro bara ett par hundra meter bort från mitt nedfällda träd...Gissa om jag grät nombords...

Så, jag åkte raka vägen till hjortronstället. Sprang ut. Tittade, letade, fann inget. Dog av alla mygg, knot och brons som överfall mig. Hoppade runt i någon form av indiandans innan jag sprang tillbaka in i bilen igen där jag tog skydd varpå jag åkte raka vägen hem. Besviken, arg och ledsen.

Jag förstår inte hur min bror lyckades hitta de där bären, hur han kunde ta sig igenom de där fältet av insekter, hur han kunde finna tålamod till att plockade på sig en liter bara sådär, hur han ens kunde ta sig dit. Faktum är att jag behöver de där bären till...vetenskap, Bakningsvetenskap och därför beslagtar jag dem nu. För det var dyrbar tid jag spenderade i den där skogen idag, tid som jag aldrig kommer få tillbaka och allt var...förgäves.

Idag fick jag hoppa min träning. Direkt när jag kom hem från jobbet var jag tvungen att packa in så mycket kläder som möjligt i husvagnen då mi familia börjar resan upp till Boden imorgon. Jag själv som åker upp på fredag får leva på bara ett ombyte samt vatten och skorpor tills dess. WOOP.

Därefter åkte jag och storhandlade till GG. Något som har kommit att bli en utav mina värsta aktiviteter. Men eftersom jag har bestämt mig för att vara helt ledig imorgon så har jag gjort allt som behöver göras idag istället. Det hjälper väl inte så mycket då jag ändå måste gå upp tidigt imorgon. "Lille"bror fyller nämligen år och mina föräldrar är ju av den där sortens energiska och traditionella personer som måste väcka en klockan 06:00 för att sedan göra iordning ett silverfat med handplockade blommor, ett glas mjölk och två torra polarmackor med bordsmargarin och ost på som ska föreställa något av en lyxfrukost för att till sist sjunga för födelsebarnet. Själv tycker jag att det börjar bli lite överskattat, hela födelsedagsgrejen alltså. Jag kan knappt minnas senast vi hade ett riktigt kalas.... Och inte har jag köpt någon present heller. Skäms. Tanken var att jag skulle baka något gott som dem kan ha med på resan men jag hinner ju aldrig i dessa jäktiga tider. Nåväl. Till nästa år kanske.

Nu har jag äntligen intagit viloläge med en Yollibox i handen! Så otroligt god! Tänk att jag aldrig har provat den förut...och mindre onyttig är den också. Yummy in my tummy.

Häromdagen gav jag mig ut på ett träningspass med cykeln. Eller ja, damtrallan (längar fortfarande till det tillfälle då någon lär mig att cykla på en sådan där racer med milimetertunna däck, rumpdödare till sadel och som inte alls ser stadig ut. En riktig cykel alltså, så jag kan skämmas ännu mer för tekniken jag inte alls tillhandahåller). Jag är väldigt skeptisk när det kommer till att t.ex träna på gym eller att hitta på egna träningsformer med konstiga redskap. Det må vara någon slags träning, fastän det inte känns som det för mig. Jag cyklade 3 mil på en damtralla utan växlar med högsta växeln redan inställd vilket var väldigt jobbigt såklart. Men det kändes inte som ett träningspass ändå då jag varken blev svettig eller anfådd. MEN om jag hade känt samma sak fast med en riktig träningscykel och fått ut samma resultat hade jag känt det som ett riktigt träningspass. Ett professionellt sådant.

Igår åkte jag till Kolsva för att försöka mig på en gammal orienteringsbana (fastän inga kontroller var utsatta). Jag insåg snabbt att det var omöjligt att försöka springa igenom den snåriga/risiga skogen så det blev lite småjogg/gång istället. Jag önskar verkligen att jag hade lite mer...stake. Bara springa som fa-an och strunta i om jag snubblar och skadar mig. Dock verkar det som att jag fick ärva alla mina förfäders svaga gener och förblev av den omtalade sorten. Sorten som stannar och går över/kryper under/joggar runt  nedfällda träd för att undvika att trampa snett. Sorten som koncentrerar sig på att finna ett lämpligt gömställe ifall en björn/varg/älg skulle komma till anfall. Sorten som stannar och plockar kantareller efter vägen under ett träningspass. Sorten som funderar på vilken låt man ska ha på hjärnan istället för att hitta lämpliga vägval till kontrollerna.  Sorten som gråter efter mamma när hen har insett att hen varken kan hitta kontrollen eller hem.

Fan. MAN UP.

Jag ska nog fly vardagen igen och ge mig ut på ett ett löparpass i skogen såhär på kvällskvisten. Jag vill vara någorlunda FIT FOR FIGHT inför o-ringen om snart en vecka...