Har hamnat på ett hostel som heter Nomads här inne i Noosa city. Två nätter på Gagaju bushcamp var tillräckligt. Jag kände att jag inte hade erfarenhet nog att bo själv i Australiens outback utan teckning eller pengar på mobilen, bland muterade insekter som säkert var dödliga och med en massa Goon-drickande backpackers. Även om det låter ganska lockande. Jag skulle lätt kunna göra det hemma dock. Lätt.

I måndags förmiddag anlände vi till Noosa junction efter en 18 timmars bussresa utan sömn och med stel nacke. Vi tog farväl av Therese som åkte bussen vidare till Brisbane. Som dom vilsna själar vi är tog det en stund att förstå vart vi skulle ta vägen. Vi gick till en stor parkering där vår shuttle buss stod och väntade, en 65-årig gubbe med ölmage som rökte därtill. Lagom välkomnade sådär.

Efter lite överlevnadsshopping bar det
"äntligen" iväg into the wild. En 20 minuters bilresa från stan låg campet beläget. Första intrycket var ganska mysigt faktiskt. Påminde lite om Sverige, vilket bara var dåligt för just då ville jag bara ha min familj där. Med husvagnen. Titta på allsång på skansen som är en sån där mysigt sommarkvällsaktivitet. En rejäl hemlängtan slog till. Förmodligen för att jag var så trött från bussresan och mina ben gjorde ont och hade blivit läskigt uppsvällda vilket fick mig att tro att jag var döende. Och sen är det alltid lika jobbigt att åka från det ena stället till det andra när man precis har vant sig.

Sängarna (om man kan kalla dom för det) var en tygbit som var uppspänt mellan två träpelare. Riktigt obekväma och ostabila. Varje gång jag rörde mig trodde jag att allt skulle rasa samman. Täcket bestod av ett tunt lakan och kudden var rätt skön faktiskt. Jag låg sömnlös hela första natten, dels för att jag frös och dels för att jag inte ville krossa Rebecca som låg i sängen under mig genom att röra mig för mycket. Kunde inte vända, sparka, hoppa som jag brukar göra i sömnen.

På morgonen betalade jag och Rebecca 20 dollar var för att följa med och paddla kanot, vilket var helt värt pengarna. Vi var 5 kanoter som var ute och paddlade varav 3 i varje. Det bästa var nog att inga ledare följde med. Vi var oerfarna, ensamma och fick en karta. "Här, åk till den här stranden" som låg cirkus 8 kilometer bort. Det här lägret hade verkligen inga regler. Man kunde lika gärna drunkna på vägen och dom skulle säkert bara stryka av en från listan. Som om man aldrig hade varit där. "Allt ni gör sker på egen risk" var det sista vi fick höra innan vi stack iväg.

Jag hamnade i en kanot med en tjej och kille från tyskland. Riktigt roliga och trevliga faktiskt och dom pratade engelska med varandra bara för min skull. Annars är tyskar nästan värre än svenskar. Tillbakadragna och egna. Killen visade sin erfarenhet av det svenska språket genom att slänga ut en massa svordommar lite då och då som han hade lärt sig från nån."fan" "håll käften" vilket fick mig att brista ut i skratt. Annars var de tre skitsnygga engelsmän i en annan kanot. Rebecca hamnade med en kille och tjej från Frankrike. En tjej och två killar från Tyskland i den tredje och en tysk och två engelska i den fjärde.

Vi paddlade först ut till en stor sjö som låg en bit bort. Från sjön skulle vi ta oss in till en mindre flod där det fanns ett badställe. Bara engelsmännen var modiga nog att hoppa i det grumliga krokodilvattnet. JoKe. Det fanns inga krokodiler där...tror jag iallafall.

Därefter tog vi oss till stranden där vi åt vår picknick och stannade i ytterligare 2 timmar. Kollade på en kille som skulle lära sig åka kite vilket var väldigt underhållande.

Vägen tillbaka var verkligen hemsk. Det var sjukt mycket vågor ute på sjön så man kom knappt någonstans. Det blev inte så mycket bättre när mina två kompanjoner tog mestag med sina paddlar som knappt rörde vattnet och hade sina fikapauser lite då och då. När vi kom tillbaka in på floden gick det lättare igen.

Hela tillbakavägen sjöng vi Disneylåtar på både tyska och svenska och förundrades över hur gott det hade varit med en Willy Wonka chokladkaka. Vilda kängurus såg vi vid flodkanten också. Jag var helt slut i armarna när vi kom tillbaka. Har inte tränat någontig sen vi kom hit och det kändes. Men det var verkligen skitkul! (Jag önskar mig en kanot i julklapp mamma och pappa!)

På kvällen checkade det in en massa nykomlingar och jag gick till sängs tidigt. Det blev tyvärr ännu en sömnlös natt då en av killarna i rummet snarkade. Högt dessutom. Var nära på att slå ihjäl han. Nejdå. Men åtminstone kasta en kudde eller något. Insåg sen att jag inte skulle orka hämta den och satte på musik på högsta volym istället.

På morgonen checkade vi ut. Kände mig lättad över mitt beslut att inte stanna kvar, dock ovetande om vart jag skulle ta vägen. Rebecca gick runt på upptäktsfärd när vi kom in till stan medan jag satt och vaktade väskorna. Hon hittade ett hostel som var jättedyrt, men jag bestämde mig för att slå till ändå. För stunden orkade jag inte bry mig. Vill hellre bo tryggt än billigt och vidrigt. Rebeccas familj kommer ikväll och hon får verkligen unna sig på ett hotel. Ganska lite jätteavis. Men men, jag får det väl bra i mitt 8-pers rum här på Nomads.

Vi var på bio idag också. Som tidsfördriv för inväntan av incheckningen. I världens minsta biosalong. Vi såg The impossible som är en verklighetsbaserad film om tsunamin i Thailand. Helt sjukt vad hemsk och bra den var på samma gång. Har aldrig gråtit till en film på bio, men nu kunde jag bara inte hålla tårarna inne samtidigt som jag önskade att jag kunde hoppa in i filmen och hjälpa alla. Kan fortfarande inte få ut det ur huvudet. Hemskt att det har hänt på riktigt.

Just nu har vi hamnat på ett ställe som heter Airlie Beach. En jättefin liten hamnby precis vid havet! Hostlet har tyvärr inte tillgång till gratis WiFi så nu har jag betalat bara för att hålla er uppdaterade...yeah you better read it...

I förrgår var vi ut till öarna Whitsundays för att ännu en gång snorkla! Vi åkte ut på en sån där snabb rafting båt och surfade/hoppade fram på vågorna. Det var riktigt roligt! Det häftigaste var nog när vi åkte igenom något som dom kallade för "Gods washingmachine". Det levde verkligen upp till sina förväntningar kan man säga...

Vi åkte vidare till en strand som hette whitehaven beach där man såg ut över den fina sanden, vattnet och öarna! (Sök på google, ni kommer säkerligen få fram exakt samma bild som jag tog med min kamera).jättevackert verkligen.

Efter vår näringsrika lunch som - för vår del - bestod utav syltmackor och nötter (vi vägrade betala de där extra 15 dollarna för att unna oss en rejäl kallskuren Gourmetmiddag med allt vad det kan innehålla) följde vi med en utav ledarna som skulle visa oss stingrockorna. När vi stod i vattnet såg vi hur svarta skuggor snabbt svepte förbi. Jag hoppade till för en sekund samtidigt som ledaren konstaterade att dom känner av rädsla och kommer sticka mig om jag visar den. Tack liksom. Han själv, som verkade allmänt galen ändå, sprang runt och försökte jaga/fånga dom och en stingrocka kom rakt mot mig men vände precis framför mina fötter (fick med det på film!). Såg hur mitt liv passera i revy samtidigt som jag trodde att jag skulle sluta som Steve Irwin...man fick sig en adrenalinkick allt.

Annars har det varit jättetråkigt väder här! Inte alls lika fint som i Cairns. Igår låg vi inne hela dagen och fastän det är lika tråkigt väder idag så ska vi tvinga oss ut och promenera/bada. Jajamen.

På söndag åker vi vidare till ett ställe som heter Noosa. Vi har bokat hostel på ett "bushcamp" som ligger mitt ute i ingenstans, det blir nog intressant att se hur vi överlever detta...Australien outback, here we come!

BTW. Såg en jättestor spindel! Typ 10x vår husspindel som vi har hemma i Sverige. Dog typ.

Klockan är snart 12 på natten här i Australian. Jag har äntligen fått ett fungerade internet (vi har en kille här på hostlet - med en sån där härlig hippie-van - som tar över all internetuppkoppling genom att ladda ner en massa filmer och gör så att ingen kan använda det. Förmodar att han sover nu) och passar därför på att ladda ner en massa musik på mobilen medans jag läser igenom både min och Erikas blogg. Så underbart att blicka tillbaka på gamla minnen. Speciellt när jag är så långt hemifrån. Det finns så mycket jag saknar!

I måndags var vi ute på barriärrevet och snorklade! Det var riktigt häftigt. Går knappt att beskriva känslan. Det var nästan så jag glömde att uppleva det eftersom jag koncentrerade mig på att ta en massa bilder och filmer istället (jag insåg på båten att min kamera var vattentät). Såhär i efterhand känner jag hur häftigt det verkligen var! Jag har lixom snorklat. I barriärrevet. Respekt. Jag blev lite besviken ändå. Dels för att jag inte såg någon haj och dels för att jag inte såg någon sköldpadda, men muterade, färgglada fiskar fanns det gott om. Synd bara att jag inte kan lägga upp någon bild då dom ligger på kameran, men ni kan väl stå ut några månader till? Helt klart en av de bästa sakerna jag gjort i hela mitt liv. En delad första plats med Surf Camp.

De senaste dagarna har vi bara haft det skönt med sol och bad. Men det är äckligt varmt här uppe i Cairns! Ligger runt +40 varje dag och svetten rinner verkligen varje gång vi stiger utanför rummet. Idag var vi till lagunen och badade i +30 vatten. Inte ens skönt när man inte kan svalka sig. Den iskalla duschen på hostlet gjorde dock susen.

Imorgon ska Rebecca hoppa ut från ett flygplan helt frivilligt (skydive). Det skulle jag också göra om jag hade dom pengarna...

ELLER? Vem försöker jag lura. Fyfan. Aldrig i livet.

Igår var det den australienska nationaldagen och vi firade den på en partybus som tog oss runt till 5 olika barer här i Cairns. Med lekar som utspelades vid varje bar blev det väldigt underhållande och roligt. Det som toppade var nog ändå att all personal från work and travel (från Sydney) var på samma buss som oss. Det var som att ha sina lärare på en och samma fest. Pinsamt. Vi var tvugna att uppföra oss. Likaså för dom. Men så blev det ju inte. Som tur var hoppade dom av vid tredje baren. Kände nog att alkoholen tog över för mycket och inte ville göra bort sig. Stackarna. Kom enda upp till Cairns för att slippa alla WTC-ungdomar, och så står vi där.

Det värsta utav allt här uppe i Cairns är nog vädret. Det ska egentligen bara regna eftersom det är regnsäsong men det är bara sol. Det kan låta härligt tycker ni men med tanke på att jag har bränt mig - ordentligt dessutom - blir det inte lika kul. Det var i förrgår när vi solade och tog ett bad (ja, vi har pool på vårat underbara hostel) som jag märkte hur sjukt stark solen är. Och när vi satt på busstaket igår var det bara tortyr.

Imorgon ska vi ut på barriärrevet och hitta Nemo. Det kommer säkert att börja regna och storma -Titanic style- bara för det. Jag svär.

I söndags var det dags för avfärd. Vi checkade ut från vårat hostel och glädjes över att slippa den enormt branta och långa backen som vi var tvungna att gå upp och nerför varje dag.

Väl på stationen träffade vi en medelåldersman från Sverige som var av forever-alone-typen. Vi pratade en stund men insåg sen att vi inte ville framföra samtalsämnen om väder och vind i närmare 9 timmar, så vi gick till Wake up, dumpade packningen där och tog oss en sista rundtur i Sydney. Utan pengar att spendera varade den dock inte så länge. Vi gick tillbaka till stationen och satte oss på en bänk och väntade i 5 timmar istället.

Kvart över 8 gick bussen från Sydney till Goulburn där vi skulle hoppa på tåget. Bussturen var nog den värsta utav alla. Stinkande pensioner och skrikande ungar fyllde resan med ständiga irritationer.

Runt tolvslaget åkte vi med tåget. Det var ganska mysigt till en början då jag älskar nattresor. Sen insåg jag att det inte gick att sova på de där obekväma sätena. Det var kallt. Två tjejer fnittrade och var allmänt störda i huvudet. Det var den värsta tågresan i mitt liv.

När vi kom till Melbourne på morgonen stod Therese och mötte upp oss på stationen. Vi släpade våra väskor till hostlet där vi skulle bo, men fick inte checka in förrän halv två. Vi spendrade den värdelösa väntetiden på ett Cafe där vi bokade Great ocean road och flyg upp till Cairns. Vi tycker inte att Melbourne har så mycket att erbjuda och dessutom börjar vi tröttna på storstäder. Så, på torsdag drar vi.

Första intrycket av Melbourne var sådär, jag föredrar nog Sydney fakti

Igår var det sista dagen på bageriet. För första gången kände jag mig verkligen deprimerad över att lämna stället. Det var som när jag lämnade praktiken i Mora. Alla var så himla trevlia och glada och det var så skönt att vara ifrån Köping. Det är typiskt, när man väl trivs och älskar något kan man inte stanna. Jag älskade det här jobbet. Det gjorde jag verkligen. Såg fram emot att jobba mer än att komma hem. Älskade varje sekund av det.

Min sista uppgift blev faktiskt att göra två bröllopstårtor. Eftersom ingen har introduserat marsipanen här i Australien så fick jag täcka dem med icing, något som var otroligt svårt och otroligt jobbigt. Efter varje drag jag gjorde med paletten skapades en linje och målet var att göra tårtorna helt släta vilket jag ansåg var omöjligt. Sue tyckte att det blev jättebra, men som den perfektionist jag är blev bag inte alls nöjd. Har säkert förstört någons bröllop...

Igår var det även så där varmt igen. Rekordvärme i Sydney! Vi gick och svalkade oss vid WTC efter jobbet där vi nästan frös istället. Vi inhandlade muffins och chips på hemvägen som vi avnjöt på hostlet. Otroligt skönt att slippa gå ut.

Nu tjockar vi på Donken och ikväll ska vi titta på bio! Njuta av att det är sista dagen i Sydney!

I torsdags kväll gick jag och Rebecca till side bar för att träffa Magnus, Oskar och Maria (som precis har kommit tillbaka efter 2,5 månad resande). Trots att jag var jättetrött och egentligen inte hade någon lust att gå ut alls, fanns det inga ursäkter. Var tvungen att träffa Maria liksom. Magnus hade med sin vän Nab från England som han hade träffat i Brisbane. Jag gav honom värsta dissen till en början då jag trodde att han var ännu en äckligt full kille som var ute efter mer än att dricka och ha trevligt. Jag, Maria och Rebecca gick ut för tjejsnack då vi överröstades av den höga live-musiken i baren och resten hakade på strax därefter. Plötsligt kommer Nab fram till mig och säger något liknande med "vad heter du?" På brittisk brytning. Jag satt som ett frågetecken och fattade ingenting förrän Magnus kom och översatt. Stackarn. Förökte iallafall. Vi skrattade åtta åt situationen och gick vidare till Magnus hostel för lite Goon och glögg.

Vi satte oss nere i matsalen och Nab börjar plocka fram kortlekar, block och gummiband ur sin väska. Trodde han var galen först. Han bad mig att tänka på ett starkt minne och sommarstugan var det första som dök upp i mitt huvud. Sommar i Sundänge. "Inte så stort, välj något annat!" Och i samma sekund som jag böt minne till när vi fick Sorro sa han "that's better". Vad detta hade och göra med själva trolleritricket har Jag ingen aning om. Han skrev något på en pappersbit som han sedan vek ihop och la mellan oss. Så jag hela tiden kunde se det. Han bad mig att säga sex olika former som han ritade på varsin liten pappersbit och vek ihop. Triangel. Fyrkant. Cirkel. Stjärna. Hjärta. Romb. Han la pappersbitarna på rad framför mig och bad mig först att ta bort två. Två igen. Tills två återstod. Jag väljer en utav pappersbitarna och viker upp. Triangel. Den andra lappen visade formen av en cirkel. Han viker upp sin papperslapp som han skrev från början....och svaret finner ni längst ner på det här inlägget! Dog typ.

Nästa trick utfärdade han på Oskar som skulle tänka på en person som stod honom nära. Han skrev ner personens namn på en papperslapp som Nab sedan rev sönder. Utan att titta på det såklart. "Personen du tänker på har ekonomiska problem". Oskar nickade. "Det är en kille". Rätt. "Han börjar på bokstaven A". Fel. "Det finns ett a i namnet". Rätt. Följande bokstäver som han skrev ner på sitt papper fick Oskar att hoppa ur stolen. Jacob. Dog igen.

Han höll på hela kvällen med sina trick och Jag var nära på att få hjärnsläpp ett tag. Glädjes dock över de enstaka trick som jag lyckades klura ut helt själv.

Det sista tricket han visade innan vi åkte hem var nog det bästa även om det inte var lika märkvärdigt som alla andra. "Har du något favoritkort?". Hjärter 10 svarade jag nästan direkt. Förmodligen för de miljontals omgångar vänd 10 jag har spelat på GG. "That's a very good card" påpekade han och plockade sedan ur det ur leken för att sedan placera det i mitten. "Det här är ditt kort, det lyssnar bara till dig och ingen annan. När du knäpper med dina fingrar kommer det att hamna högst upp i kortleken" (påminner om att han är engelsman och sa följande på det givna språket vilket gav mig rysningar. På svenska låter det ju bara töntigt.) Jag knäpper mina fingrar och han tänder upp det översta kortet. Hjärter 10. Han gjorde om samma sak igen för att försäkra mig om att det inte var något trick och Jag tittade extra noga på hans fingerarbete. *knäpp*. Hjärter 10. Han gjorde det svårare ändå och bad mig att blanda leken efter att han hade lagt in kortet. *knäpp*. Hjärter 10. Han bad mig att skriva min namnteckning rakt över kortet vilket verkade dumt då jag inte ville förstöra hela hans kortlek. Han vek kortet lite på mitten så att en böj skapades och la tillbaka kortet i leken. *knäpp*. Böjen visar sig högst upp och BAAAM. Hjärter 10. Han skrev sedan under det. "Här! Det är ditt. Låt det påminna dig om att du alltid är på toppen". Rysning igen.

Vilken människa!

Varje morgon åker vi samma buss som två tanter. Dessa två kommer alltid springandes ner för backen när bussen är på väg för att ställa sig först i kön och "paxa" baksätet. I början var det ganska kul. Gulligt. Nu börjar det gå mig på nerverna. Igår när jag stod för att kliva på kommer en utav tanterma och kör världens rugbytackling på mig för att gå före. Även om det verkade som en olycka bad hon inte ens om ursäkt. "Ta det lungt, ingen vill sitta längst bak ändå...kärringjävel"

De senaste dagarna har vi haft fullt upp att göra på bageriet. All vanlig personal har försvunnit med tiden och nu är det bara jag och Rebecca kvar. Andy åkte till England. Harry skulle operera knäna. Scott gick på semester och Joey hade uppkörning idag. Nu har vi börjat jobba på heltid också och igår blev det t.o.m 9 timmar (!!!). Men jag älskar verkligen det här jobbet. Jag är självgående och vet exakt vad som ska göras. Dessutom är all personal supertrevliga och superroliga och bjuder på Milkshake samt paj varje dag. Undrar om jag någonsin kommer hitta något liknande hemma i Sverige sen...

Nu har vi precis varit och köpt en present till dem då det är sista dagen på fredag. Vi ska även säga att vi kommer komma tillbaka till Sydney i slutet av mars/början av april om dom fortfarande vill ha hjälp. Då tänker vi bo/leva lyxigt och spendera alla pengar vi har på roliga saker!

Nu ska jag och Rebecca fortsätta letandet efter jobb och beställa busspass från Cairns till Sydney.

Vad är det man brukar säga? Hard work work.